Oscar Necking är sedan 2009 med i Lunds Studentsångare, som nyligen prisades av Lunds kommunen. Foto: Anna Lindblom
Oscar Necking är sedan 2009 med i Lunds Studentsångare, som nyligen prisades av kommunen. Foto: Anna Lindblom

Blandar medicin och musik

PRISAD. Musiken har funnits i Oscar Neckings liv ända sedan han var liten. Nyligen fick han, tillsammans med övriga medlemmar i Lunds Studentsångförening, ta emot kommunens kulturpris.

Han funderar en stund på frågan om hur hans gamla klasskompisar från Bergaskolan i Limhamn skulle ha beskrivit honom, så här i backspegeln.
– Jag var väl lite bror duktig, kanske. Väldigt ansvarstagande. Inte direkt tuffast i klassen.
På fritiden spelade han lite tennis, men fokus låg redan då på musiken.
– Jag tog pianolektioner och spelade klarinett. Och så hade jag en ytterst kort karriär som trombonist, men trombonen var ju typ längre än vad jag var, haha, så det blev som sagt inte så långvarigt.
Dessutom tog han orgellektioner för Larsåke Sjöstedt, numera organist i Lund, men på den tiden verksam i Limhamns kyrka.
– Det var riktigt roligt, det är mäktigt att spela orgel.
Varifrån kom detta massiva musikintresse? Är han född i en musikfamilj? Han skakar fundersamt på huvudet.
– Nej, inte alls. Min mormor sjöng lite i kyrkokören, och så gick vi och såg Nötknäpparen till jul, men mer än så var det inte.
Att han skulle läsa till läkare var en tanke som fanns med honom redan under tonåren. Dels är hans far pensionerad läkare, dels hade han en äldre bror som läste medicin.
– Men framför allt drevs jag nog av en, måhända lite naiv, bild av husläkaren som tar hand om hela familjen och vårdar och stöttar.
Under gymnasietiden på Petriskolan i Malmö tog han ett år som utbytesstudent i Portland, Oregon.
– Det var spännande, även om man kände sig rätt udda i den där amerikanska high schoolmiljön. Det var precis som det ser ut på film, med en massa baseballkillar och cheerleadingtjejer i korridorerna. Men det var givande också. Jag fick verkligen en rejäl dos av den här amerikanska mentaliteten, att om du vill göra något så ska du se till att göra det.
Efter studenten lekte han med tanken på att göra lumpen, och blev faktiskt antagen till beridna högvakten i Stockholm.
– Fast när jag var där, på någon sorts prova-på-helg, kände jag att njae…
Så vad skulle han göra i stället?
– Jo, jag fick för mig att jag skulle läsa tyska. Jag satte mig med Europakartan, och fastnade slutligen för Wien.
Ett bra val, skulle det visa sig. Han stormtrivdes i stan och blev kvar i tre terminer (”jag hade någon sorts bild av klassisk musik och baler och wienervals, och det var faktiskt ganska mycket så”) och det var också nu hans sjungande tog fart på allvar. Tidigare hade han sjungit i diverse skolkörer, men nu fick han för sig att han skulle börja ta sånglektioner.
– Det var verkligen en ren slump. Jag gick till Svenska kyrkan i Wien, får att få hjälp med lite praktiska grejer, hur man skaffar internet och sådant där.
Där fick han nys om en sånglärare (”han var finländare, så han höll lektionerna på hälften tyska, hälften något slags låtsassvenska”) och plötsligt lyfte hans sångintresse till en ny nivå.
– Min lärare frågade faktiskt på fullt allvar om jag tänkte bli sångare, och nej, det tänkte jag ju inte, men det var förstås jätteroligt att han tyckte att jag var så bra så att det ens var tänkbart. Det sådde nog ett litet frö.
Fröet omsattes i att han, när han återkommit till Lund och gjort allvar av drömmen om läkarstudierna, sökte till Lunds Studentsångförening.
– Man har ju sett dem på tv massor av gånger. Jag tyckte att det verkade kul.
Men vem som helst får inte bli studentsångare. Intagningsprovet var ganska omfattande.
– Det var lite gehör, lite notläsning, lite test av vilket röstfack jag skulle placeras i. Och så fick man sjunga ett kvartettstycke med tre andra.
Sedan var det bara att gå hem och vänta.
– Då var man inte så kaxig. Det var riktigt pirrigt.
Men det gick alltså bra. I vår har han varit med i åtta år, och i dagarna beger han sig för femte året i rad till Klosters i Schweiz för att representera kören där, och sjunga tillsammans med Philharmonia Orchestra från London.
– Ja, det har blivit en rolig jultradition.
Sin läkarexamen kvitterade han ut 2015 (”det tog lite extra tid, eftersom jag gjorde ett uppehåll och drog till Paris”), varpå han flyttade till WHO i Genève för att praktisera där. Idén om att, på ett eller annat sätt, jobba med biståndsfrågor föddes under den tiodagarsresa till Zambia som ingick i grundutbildningen.
– Det var då jag fick upp ögonen för hur enormt stor världen faktiskt är, och hur enormt mycket förutsättningarna varierar. I Zambia åkte vi pickup i flera timmar för att få ut vaccin till en avlägsen by där ”sjukhuset” var en hydda med tak av palmblad.

Så vad gör du om fem år?
– Då hoppas jag att jag jobbar inom någon organisation, kanske Röda korset, SOS Barnbyar, Läkare utan gränser eller Sida. Det spelar egentligen inte så stor roll var jag hamnar. Bara jag kan gå till jobbet varje morgon och känna att det jag gör är roligt, samtidigt som det hjälper någon annan.

Namn: Oscar Necking

Bor: Malmö

Ålder: 29

Gör: Utbildad läkare, har nyligen avslutat en praktikperiod hos WHO i Genève. Sjunger sedan 2009 i tenorstämman i Lunds Studentsångförening.

Aktuell: Lunds Studentsångförening fick nyligen ta emot Lunds kommuns kulturpris. Priset delas ut årligen av Lunds kommun till ”en kulturpersonlighet eller kulturorganisation som under många år har arrangerat, skapat eller på något sätt stärkt kulturen för Lunds medborgare och besökare”.
Priset har delats ut sedan 1986 och har på senare år tilldelats Hector Morales, Ivar Sjögren, Sofia Söderberg Eberhard, Månteatern, Galleri Ängeln, Lunds Kammarmusiksällskap och Carolinae Damkör.
Lunds studentsångare får priset för sin ”förmåga att förvalta och förnya den svenska och nordiska samt även den europeiska manskörstraditionen. Genom sina konserter och samarbeten har kören rönt stora framgångar och utgör en utmärkt ambassadör för staden Lund”.

×