10 000 stockholmska jobb
Jag kom att tänka på ett samtal med en tysk vän om den svenska Stockholmsfixeringen. För människor från andra länder ter sig det hela mycket märkligt, att ha så många olika landskap, miljöer och rikedomar, men ställa allt i relation till en enda stad. När Ekot i veckan rapporterade om den parlamentariska Landsbygdskommitténs förslag till en sammanhållen landsbygdspolitik var rubriken: 10 000 jobb ska flyttas från Stockholm ut i landet. Från Stockholm! Tänka sig att det blev nyheten från den mycket gedigna listan med 75 punkter som samtliga riksdagspartier har kommit överens om. Tänka sig.
Terese Bengard, ordförande för Hela Sverige ska leva, listar i sitt Facebookflöde en rad exempel från svenska medier där DN Ekonomi nog toppar med ”Riksdagspartierna eniga: Stockholm ska betala dubbelt för att landsbygden ska leva”. Eller SVT Rapport med ”Landsbygden ska räddas, 10 000 jobb flyttas från Stockholm”. Det finns mycket att säga om de 75 punkterna. Det har aldrig funnits ett sådant helhetsgrepp kring frågor som berör landsbygden, med syfte att skapa lika möjligheter till ett gott liv för alla medborgare i Sverige. Politiker som har gjort sitt jobb! Nu gäller det självklart att genomföra allt inom näringsliv, bostadsbyggande, kompetensförsörjning, välfärdstjänster, civilsamhälle och så vidare.
Samtidigt i sociala medier rasar människor över Expressen-artikeln ”11 störiga saker som alla småstadsbor gör när de kommer till Stockholm”. Saker som att stå på fel sida i rulltrappan, äta på Vapiano eller fotografera sin hotellfrukost. Det är en fånig artikel att fnissa åt i några sekunder innan man scrollar vidare. Eller är det normerande klassförakt?
Nja, klyftan mellan stad och land finns inte i lantisars sätt att åka rulltrappa i Stockholm. Den finns i frustrationen av att inte ha förutsättningarna att leva det liv man önskar, förutsättningarna att uppnå sina drömmar. Klass, kön och etnicitet är väl historiskt de stora barriärerna, men den geografiska förutsättningen landsbygd och glesbygd har också blivit en barriär.
Att se stängda butiker, öde hus från vindrutan, i bilen på väg mot ett av alla de köpcentrum eller stormarknader som växer fram som konsumtionsmonument på bekostnad av det drömliv som kanske rinner en ur händerna, det är frustrerande. Jag säger inte att det är en korrekt verklighetsuppfattning, att det är sämre än något som varit förr, något man som enskild individ inte kan påverka, något som upplevs överallt på landsbygden. Men där det upplevs växer något, en uppgivenhet och känsla av att samhällets gemensamma tillhör någon annan mer än en själv. Ska man då argumentera för att utjämnande som syftar till att skapa lika förutsättningar i stad och land är onödiga, och i själva verket orättvisa mot dem som valt att bo i en stad, då ska man också förklara varför någon annans rätt till frihet, självförverkligande och samhällstjänster är mindre värt för att denne valt att bo på landet. Det blir lätt lika fruktlöst som att raljera över lantisars ovana vid rulltrappor, eller att bli kränkt av den som raljerar över lantisars ovana vid rulltrappor.
Ja, stockholmsfixeringen, jag suckade nog som svar till min tyska vän. Det är synd om stockholmarna, som förlorar 10 000 jobb, men möjligtvis vinner ett Sverige.
