Konflikter finns i all politik
– Det torde inte ha undgått någon att den stora inströmningen under senare tid har tvingat fram extraordinära åtgärder; bostadsplattformar, fartyg, tält, husvagnar etcetera
Detta kunde ha sagts under förra året, men citat är i själva verket nästan 17 år gammalt. Det var den dåvarande invandringsministern Maj-Lis Lööv som inför riksdagen den 14 december 1989 förklarade varför regeringen dagen innan lagt om den svenska migrationspolitiken.
Bakgrunden var en med den tidens mått mätt kraftig ökning av antalet asylsökande. Under hösten 1989 kom det cirka 20 000 personer, lika många som sökte asyl under hela 1988. Därför togs ett beslut som i många avseenden liknar åtstramningen efter den kraftiga ökningen under hösten 2015. Då som nu övergav Sverige rollen som generositetens banerförare och anpassade sina regler till omvärldens.
Det finns förstås en viktig skillnad. För 17 år motsvarade de asylsökande ungefär ett nytt Eslöv medan det under 2015 kom ett nytt Helsingborg, plus ett nytt Eslöv.
Den här tillbakablicken är viktig för mig av flera skäl. För det första för att förstå behovet av självkritik.
Jag tycker att Sverige ska ge skydd för människor som flyr krig och förföljelse, och är därför en försvarare av en generös flyktingpolitik. Under allt för många år förträngde och till och med förnekade jag dock de konflikter som finns eller kan finnas inom migrationspolitiken. Inom detta som alla områden krävs en balansgång mellan det moraliskt ideala och det politiskt realistiska. Frågor om volymer kan inte viftas bort.
Migrationsfrågorna lär prägla politiken även under 2017. För det första är inte följderna av den kraftiga ökningen under 2015 på något sätt över. I många kommuner krävs fortfarande extraordinära insatser för att klara av att ge tak över huvudet, utbildning och meningsfull sysselsättning till alla som kommit till vårt land. Dessutom pågår, inte minst i mitt eget parti, en debatt om hur länge de nuvarande reglerna för migrationspolitiken ska finnas kvar.
Beslutet om tillfälliga uppehållstillstånd tycker jag är mest problematiskt. Det är moraliskt bekymmersamt eftersom det skapar olika villkor för människor som lever i vårt land. Det är också problematiskt ur praktiskt politisk synvinkel. Osäkra villkor skapar otrygga människor, vilket försvårar integrationen.
Samtidigt tror jag inte på någon snabb återgång till tidigare regler. Det som hände 1989 och 2015 visar att det är oerhört svårt för ett litet land att ha helt andra och mer generösa regler i ett läge när det pågår ett krig i vår relativa närhet.
Jag vet att det är lättare sagt än gjort i dagens politiska klimat, men Sverige måste driva på i Europa för säkra flyktvägar och för att få fler att hjälpa till. Sverige stängde inte dörren för asylsökande 1989, och vi gjorde det inte heller 2015, men vi tvingade i praktiken andra att ta ett större ansvar.
Slutligen, för egen del ska jag försöka hålla i minnet att det inte finns något område som är helt befriat från konflikten mellan det politiskt realistiska och det moraliskt ideala, och att ett samhälle utan politisk realism riskerar bli instabilt. Samtidigt får vi heller aldrig förtränga att ett samhälle utan idealism snabbt demoraliseras.