Om att fråga sig vem man är

I vec­kan oroade sig många över ny­heten att den ita­li­enska Femstjärnerörelsen ville gå från EFDD-gruppen till li­be­rala ALDE, där bland an­dra Cen­ter­par­ti­et och Li­be­ralerna sitter.

Vad kun­de man för­vänta sig om de sjut­ton ita­li­enska par­la­men­ta­ri­kerna där­ifrån, som bland an­nat vunnit röster ge­nom sin euro­skep­sis, satt med och röstade? Hur kun­de man kom­bi­nera det med ALDE:s tro på att sam­ar­be­te är den bästa vägen fram­åt? Femstjärnerörelsen handlar på många sätt om att räc­ka ett lång­fing­er mot vär­der­ingar som ALDE tror på.

Jag var ock­så oroad. Det skulle ha in­ne­burit en stor för­ändring för vår grupp om det kom in sjut­ton par­la­men­ta­ri­ker som inte är li­be­raler, sär­skilt efter­som man fak­tiskt inte vet sä­kert vad de är i stället.

Det låter kons­tigt. Men Femstjärnerörelsen är svår­de­fi­nie­rad och där­för svår att be­skriva. En femstjärneparlamentariker kan ligga nära Mil­jö­par­ti­et i vil­ka frå­gor de driver och hur de röstar. En an­nan kan ligga nä­rmare SD. Pro­blemet med att de är oför­ut­säg­bara är lika stort som pro­blemet med att de just nu sitter i en grupp till­sam­mans med Ni­gel Farages UKIP och Sverigedemokraterna: par­tier som vi står långt ifrån. Man sam­ar­betar mer inom de po­li­tiska grupperna än med sina lands­män. Hur skulle jag kun­na mo­ti­vera för mina väl­ja­re att man fick Femstjärnerörelsen på köpet?

Inte bara pressen hö­rde av sig, även be­kym­rade väl­ja­re, som undrade om de fort­farande kun­de tro på den li­be­rala po­li­tik som de röstat fram. Det kan de. Vi var till­räck­ligt många som sade nej för att det inte skulle bli av. Det in­ne­bar att ALDE-gruppen gick mis­te om en makt­po­si­tion som den tredje största i par­la­mentet och ett re­jält ökat in­flytande.

Men till sist handlar det om att fråga sig vem man är. Vad är ALDE och vil­ka är vi som sitter i gruppen?

Vi kallar oss li­be­raler. Hur vik­tigt är det för oss att bli den tredje största gruppen i par­la­mentet? Vik­tigare än att vi kan säga att vi är just li­be­raler? Jag tyc­ker inte det. Då är vi bara en löst sam­man­satt grupp som gillar att be­stämma.

Det po­li­tiska land­skapet har för­ändrats på bara nå­got år. Många po­li­ti­ker och rö­rel­ser har gjort hel- el­ler halvomvändningar. Det måste finnas nå­got kvar som de väl­ja­re som inte vill räc­ka lång­fing­er åt sy­stemet kan tro på. Det­ta hade luktat makt­spel och ris­kerat att spä på den euro­skep­sis som många väl­ja­re känner: ett tricksande med värden som är jät­te­vik­tiga för att vi ska kun­na ha ett eu­ro­pe­iskt sam­ar­be­te att vara stolta över. Ett li­be­ralt Eu­ro­pa där vi sam­ar­betar med li­ka­sin­nade, inte med ita­li­enska po­pu­lister.

Det finns många rum i det li­be­rala huset. Men inte så många att det rymmer dem som inte är li­be­rala.

Jag tror på det eu­ro­pe­iska pro­jektet. Inte till den milda grad att jag ald­rig tyc­ker att det be­hövs re­former, el­ler så att jag ald­rig är kri­tisk, snarare tvärt­om. Jag är en bråk­ma­ka­re ibland. Jag kan upp­skatta an­dra bråk­ma­ka­re. Men: vi måste ändå bråka om sam­ma sak för att det ska bli rim­ligt att sam­ar­beta.

Kon­struk­tiv euro­skep­sis är väl­kom­men. In­get sy­stem är så bra att det inte kan för­bättras el­ler re­for­meras för att passa sam­hälls­ut­veck­lingen. Men Femstjärnerörelsen drar åt ett an­nat håll än den väg vi lovat väl­ja­rna att följa.