Hans signum är att blanda friskt

Varför hans uppväxt i lilla Jämjö utanför Karlskrona kom att präglas av just musik kan han egentligen inte förklara. Någon särdeles musikalisk familj är han inte född i och tillgången på musikaliska influenser, för att inte tala om utbildade lärare, var inte så imponerande.

Själv tror han att han har någon sorts medfödd drivkraft för konstnärligt skapande.

– Som barn gillade jag att rita, så jag tror egentligen att jag lika gärna hade kunnat fastna för bildkonst. Huvudsaken var att jag fick skapa.

Men det blev alltså musik. Tillsammans med sina kompisar drog han igång band och utforskade 70-talets symfoniska rock. Och redan nu fanns den där lusten att leka med gränser. Att bara spela andras låtar var inte aktuellt. Kent Olofsson ville komponera själv, och helst i nya, spännande gränstrakter.

– När man är intresserad av något börjar man ju söka efter nya grejer. I rocken fanns klassiska influenser, och det där började jag att experimentera med.

När det gällde musikalisk bildning fick han ta vad som fanns. Sången fick han slipa på genom medverkan i den lokala kyrkokören, och pianolektioner tog han för kantorn.

Först under gymnasietiden hittade han en lärare som kunde inviga honom i den klassiska gitarrens mysterier. En milstolpe i hans musikaliska utveckling, förstås, men samtidigt betonar han även vikten av det egna experimenterandet.

– Jag tog ett sabbatsår under gymnasiet, och satt väldigt mycket själv och jobbade. Det lärde jag mig enormt mycket på.

Han var 22 när han började på kompositionsutbildningen vid Musikhögskolan i Malmö, och där har han egentligen blivit kvar ända sedan dess. Hälften av tiden har han lagt på att vara lärare, och hälften på att göra egna kompositioner.

Hans signum som kompositör är att blanda friskt. Gamla barockinstrument, stränginstrument från Vietnam, klassiska tongångar, elektroniska influenser. När han nyligen fick ta emot Järnåkerstipendiet på 100 000 kronor för kammarmusikverket Champs d’etoiles konstaterade juryn att hans arbetsmetoder ”skapar ett dialogiskt valv som spänner över flera århundraden”.

Just det där med att ”skapa dialogiska valv” är något han även ägnat sig åt när han på senare år närmat sig teaterscenen.

– Jag hade egentligen aldrig övervägt att göra film- eller teatermusik. Att göra musik som liksom bara ska ligga i bakgrunden och pusha ett annat konstverk har aldrig intresserat mig.

Men när han, tack vare ett samarbete mellan konstmusikgruppen Ensemble Ars Nova och den experimentella gruppen Teatr Weimar, ändå hittade vägen till teatern uppstod desto ljuvare musik.

Sedan 2009 har han skapat förställningar med Teatr Weimar. För det är just så det har gått till. De har skapat hela föreställningarna ihop. Inte musik till text, eller text till musik.

– Jag tycker att det har funkat skitbra. Text och musik har gripit in i vartannat, och alltsammans har blivit väldigt ... kroppsligt.

Att något ”har funkat skitbra” duger ju emellertid inte som en vetenskaplig beskrivning av en process, och en dylik är just vad Kent Olofsson precis håller på och lägger sista handen vid. Samarbetet med Weimar är nämligen sedan ett antal år tillbaka föremål för hans doktorsavhandling.

– Det är väldigt spännande. Många frågor att diskutera. Hur gör man ett sådant här samarbete? Hur diskuterar man? Hur bygger man idéer ihop? Hur undviker man att tänka på ”din text” och ”min musik”? Hur går de här processerna till?

Planen är att disputera senare i år. Dessutom håller han som bäst på att mixa den skiva han snart släpper med ensemblen Lipparella.

– Kammarmusikverket som jag fick tonsättarpriset för var skrivet speciellt för dem, och det är det som ska ges ut på skiva nu.

Dessutom planerar han ytterligare ett par samarbeten med Teatr Weimar, bland annat ett om folkförflyttning och utanförskap med arbetsnamnet ”Skellefteå–Malmö” som ska sättas upp i mars. Och så undervisar han alltså på Musikhögskolan.

Hur hinner han med allt? Har han några andra intressen i livet? Han svarar med ett gapskratt.

– Nej, jag hinner ingenting annat. Jo, jag går på väldigt mycket konserter och föreställningar. Men det har ju på sätt och vis också med jobbet att göra.