Skräck och fascination under jätterättegången

Bildsköne Bengtsson, Tatuerade Johansson och Tumba-Tarzan. För att inte tala om Lars ”Lasse-Maja” Molin.

Det var bättre förr, åtminstone vad det gällde bovars ök- eller smeknamn. Tänk att få ha varit reporter på Bildsköne Bengtssons tid. Bara att få använda det smeknamnet måste ju ha gjort skrivandet till ett sant nöje.

Gubbligerättegången, som gick av stapeln under dryga 20-talet rättegångsdagar för fem år sedan, är nog det närmaste jag kommer att komma. Och det var en rättegång jag sent ska glömma. Bara det att de åtalade gick under ”artistnamn” som ”Nisse Pistol” och ”Sprängaren” gjorde ju sitt till, naturligtvis.

Men det var inte bara namnen och åldern på de misstänkta - Nisse var 64, Stockholmaren 52 och Sprängaren över 70 - som minde om svunna tider. Bankrån är en närmast utdöd brottsform som med allt färre bankkontor, med allt högre säkerhet och allt mindre kontanter på plats, knappast kommer att bli vanligare.

Det var en märklig upplevelse på åhörarläktaren i säkerhetssalen på Malmö tingsrätt. Inte sällan dök grånade herrar med kåkfarartatueringar upp, satt tysta och lyssnade några timmar för att sedan gå och inte komma tillbaka. Då och då dök även yngre förmågor upp som lätt kunde misstänkas tillhöra det mindre laglydiga segmentet i samhället.

Det vilade en air av trots, showmanship och gammaldags bovkod över de åtalades uttalanden i rätten. Det är en sak att erkänna vad man själv har gjort (i alla fall om man är bortom allt rimligt tvivel överbevisad) men aldrig att man skulle peka ut någon annan, inte ens om den personen själv erkänt.

Jag minns att åklagare Per Andersson knackade mig på axeln efter en av rättegångsdagarna och sa: ”Såg du att Sprängaren haltade på fel ben idag”. Showmanship som sagt. Jag minns också att Carina Koskinen, som skrev majoriteten av artiklarna om ligan i Norra Skåne och Skånska Dagbladet, åkte ut till Sprängarens stuga i Göingeskogarna och fick då se både piratflaggan hissad i flaggstången och på verandan ett exemplar av Nordisk kriminalkrönika anno 1981, den där han själv är representerad.

Det var spännande dagar. Lite som att se en kriminalfilm rullas upp i verkligheten framför ens ögon. Men verkligheten är ingen heist-film a la Oceans 11 eller The Italian Job, där brottsoffrets, om ett sådant ens finns, är någon supperskurk eller något rikt ansiktslöst företag. I rätten såg vi de verkliga brottsoffren: de bankanställda som skrämdes från vettet av de med automatvapen beväpnade inbrottstjuvarna som inte väjde för att lysa en oskyldig grönsakshandlare i ansiktet med lasersiktet, de som fick sömnproblem, svårt att gå till jobbet och tvingades uppsöka psykologhjälp.

Nej, de gammeldags namnen till trots, Nisse Pistol var ingen Sickan, Sprängaren ingen Dynamit-Harry och Stockholmaren ingen Vanheden. De var verkliga bovar som gjorde verkliga brott med verkliga offer. Ibland är det lätt att glömma det i en god historia. Facinationen svärtas ned av skräcken. Och den verkliga skräcken i de brott de stod åtalade för hörs och syns med all önskvärd tydlighet i de övervakningsfilmer, vittnesmål, röstavlyssningar med mera som ligger till grund för de tio webb-tv-inslag som jag gjorde under rättegången. Se dem i artikeln nedan.