Vi är irriterande komplexa
KRÖNIKA
Svenska myndigheter lägger mycket pengar på rekrytering och i det ingår olika former av personlighetstest. Dessa tester varierar i kvalitet och man kan ifrågasätta om de ger arbetsgivaren värdefull information. Organisationspsykologen Mattias Elg kallar vissa av dem ”horoskopliknande” i Dagens Nyheter. Som vanligt när det gäller det offentliga är det extra viktigt att fråga sig hur pengar används.
Jag förstår frestelsen att förenkla proceduren, det gör jag verkligen. Under en period snöade en vän och jag in på att lägga tarotkort. Ingen av oss trodde att spelkort kunde säga något om universum, men det var roligt och ibland tänkte man ”jo, m en det här stämmer ganska bra.” Om korten menade att man var beslutsam kunde man hitta någon situation som det stämde på. Om de menade att man var obeslutsam var man säkert det i någon annan situation. Egentligen handlade det om att man tog sig tid att prata om vad som var på gång i ens liv med en god vän, som då kunde ge råd eller bara lyssna. Jag har blivit intervjuad med både personlighets- och iq-tester vid ett par tillfällen. I många fall skulle man vilja besvara en fråga med ett alternativ mellan två svar. Eller ett ”det beror på situationen.” Det går oftast inte. Själva syftet med testerna det är att att kategorisera folk. Men vad är det man mäter? Hur man är innerst inne? Det är oftast knappt man vet det själv. Är det inlärt beteende? Själv är jag av naturen disträ och slarvig. För att motverka det har jag lärt mig att vara mycket väl strukturerad. Den här krönikan är till exempel inlämnad med ett par dagars marginal, fast det ligger närmare min personlighet att kasta ihop något i sista minuten, när jag får inspiration. Vilket ”jag” är det som mäts i testet?
Det går dessutom att ”fuska” på personlighetstest. Vilken arbetsgivare vill ha en slarver som inte gillar att passa tider som anställd? En som är dålig på ekonomi som budgetansvarig? En som har svårt för andra människor i en grupp som ska samarbeta? Den arbetssökande kan anpassa svaren så att de verkar okomplicerade och jämngrå. Eller så svarar man strategiskt för att verka som en bra chef med mycket ”peka-med-hela-handen” i sin personlighet. Det är inte så svårt att gissa vilka svar som får dig att verka som en ledare. Risken är med andra ord att du lyckas anställa en bra manipulatör istället. Eller bara någon som är bra på att se strukturen i tester.
Tänk vad bra det vore om folk verkligen gick att sammanfatta så enkelt? Din personlighet är ”gul”, du är ”typisk stenbock” eller ENFTJ. Då hade man kunnat rita en karta av sin personlighet till en potentiell arbetsgivare eller partner, som då inte behövde lära känna dig som person. ”Såhär löser gula personligheter konflikter.” Vi hade förmodligen haft färre krig om det gick så lätt att förstå varandra.
Det finns tester som är bättre än andra och delvis ger en bild av hur du är. Men vi är irriterande komplexa varelser. En arbetsplats är en komplex matris där det inte går att förutsäga hur någon passar in även om de svarar att de gillar att bestämma. Det är alltså av många skäl olämpligt att skattepengar går till quiz som i allra värsta fall inte är en bättre metod för att avgöra hur du är som anställd än vilket Hogwartshus du tillhör när du gör det officiella Harry Potter-testet på Pottermore.
