”Skräp­ytorna” har livs­kraft

Den här vec­kan är stats­mi­nis­ter Ste­fan Löfven (S) ute i ”verk­lig­heten”, runt om i landet.

Han började sin tur­né i bruks­orten Les­se­bo med sina ned­lagda glas­bruk (nå­got finns kvar i drift) och an­dra in­du­stri­fö­re­tag som lag­ts ned el­ler går på spar­lå­ga. Kom­munen är en av dem som tagit emot flest flyk­tingar de senaste åren.

I kom­munen med drygt 8 000 in­vå­na­re står 4 000 per­soner i bo­stads­kö. Så sent som 2014 stod många bo­städer tomma.

Det här är en bild av si­tua­tionen på lands­bygden i dag. Men si­tua­tionen skiljer sig på olika håll – och be­ro­en­de på vem som ser på den. En Stockholmsekonon väckte stor upp­märk­sam­het för ett par vec­kor se­dan när han be­skrev lands­bygden (spe­ci­ellt i Värmland och på Got­land) som ”skräp­ytor”. De nä­rmaste åren kommer Stock­holm att växa till fem mil­joner in­vå­na­re me­dan resten av landet av­folkas, spådde han.

Visst har många kom­muner för­lo­rat in­vå­na­re de senaste åren. Se­dan mitten av 1980-talet har hälften av landets kom­muner tappat in­vå­na­re. 33 kom­muner i gles­bygden, främst i nor­ra Sve­ri­ge men ock­så i Berg­sla­gen och Värmland, har för­lo­rat mer än var femte in­vå­na­re de senaste 20 åren. Visst har ung­domar flyttat, men fram­för allt har få barn fötts me­dan an­talet döda varit stort, vil­ket lett till ett stort fö­del­se­un­der­skott.

Det finns ock­så i Syd­sve­ri­ge kom­muner med lik­nan­de pro­blem, inte min­st i nor­ra Skåne från Ör­kel­ljunga till Löns­bo­da. In­du­strier har lag­ts ned och nya jobb har inte kommit till i sam­ma ut­sträckning.

Ändå finns det många ex­em­pel på den livs­kraft som finns på lands­bygden och i många små­orter. Med en an­nan po­li­tik kan den­na stärkas.

Där­för var det väl­kom­met när lands­bygds­kom­mit­tén för­ra vec­kan kun­de läg­ga fram ett enigt för­slag om en lång rad åt­gärder som skulle öka lands­bygdens och gles­bygdens möj­lig­heter att ut­vecklas på sam­ma vill­kor som kon­cen­tra­tions­orterna.

Ty­piskt för den svenska de­batten är att det för­slag som väckt mest upp­märk­sam­het i de stock­holms­ba­se­ra­de me­di­erna och bland Stock­holms­po­li­ti­kerna har varit att 10 000 stat­liga tjänster skulle flyttas ut från Stock­holm. Men 12 000 nya stat­liga jobb har till­kommit i Stock­holm de senaste åren me­dan stat­liga jobb för­svunnit i många min­dre kom­muner runt om i landet.

Vik­tigare är där­för för­sla­get att be­vara och ut­veckla den stat­liga när­va­ron i form av ar­bets­för­med­ling och po­lis i var­je kom­mun el­ler ar­bets­mark­nads­re­gi­on, lik­som att sam­ordna för­säk­rings­kas­sa, pen­sions­myn­dig­het och skat­te­kon­tor i lo­kala ser­vice­cent­ra.

Ett för­slag som är tänkt att fi­nan­siera en del av de öv­riga är att re­se­av­draget ska för­ändras till att bli helt av­stånds­ba­serat, oav­sett kost­nader. Det skulle be­tyda att de flesta stor­stads­bor skulle för­lora av­draget.

Ty­piskt för den Stockholmsfixerade de­batten är att Mo­de­raternas grupp­le­da­re i riks­dagen Jes­si­ca Pol­fjärd tvingades gå ut och ta av­stånd från sin le­da­mot i kom­mit­tén ef­ter att det mäk­tiga Stock­holms­di­strik­tet pro­te­sterat. Om stock­hol­ma­re ris­kerar att drabbas av nå­got för­slag an­s­es det inte vara ett sär­in­tres­se.

Så även om för­sla­gen är bra åter­står det att se om Sven-Erik Bucht (S) vågar läg­ga fram för­sla­gen till riks­dagen.