Ann Lindes (S) bärande av slöja gav eftermäle. FOTO: TT

Oförmågan förklara diplomati

OPINION

Under veckan dröjde sig regeringens Iranresa på något sätt kvar. En lite speciell slöjdebatt tog fart och fortsatte delvis upp på partiledarnivå, om än utanför själva kammaren. En premiss är att utgå från att vi som stat vill upprätthålla goda relationer och fortsatta med stärkande handel. I Iran innebär lagstiftningen att slöja förväntades och det finns inte mycket som talar för att det hade varit att bättre att avstå resan eller provocera. I dagens läge blir värdig diplomati ofta just lösningen framåt.
Bland annat EU- och handelsminister Ann Linde (S) kunde på bilder ses beklädd i slöja och vi vet att hon annars inte täcker håret. Att reagera över detta är inte konstigt. Den stora frågan är vad alternativet hade varit. Instinktivt ligger detta nära till hands att kännas vekt. När en så pass tydlig dikotomi mellan å ena sidans västs värden och mer förlegade sådana uppenbaras blir kontrasten hård.
Samtidigt innebär utrikes relationer just en ständig balansgång. Det kan då innebära att försöka uppnå det bästa möjliga steg för steg.
Men även om regeringens resa och genomfördes på det sätt som kan förväntas har efterspelshanteringen lämnat mycket i övrigt att önska.
Två ministeruttalanden i frågan sticker ut särskilt.

I söndags den 12 februari gick Linde själv ut och menade att det är ”främlingsfientlighet och dumhet” som ska ligga bakom den då uppblossade slöjdebatten. I sammanhanget är det ett konstigt uttalande. Visserligen kan sådana tendenser ha ett visst finger med i spelet när det gäller den större bilden.
Inte minst fördomar förekommer. Samtidigt tyder det Linde säger på en total oförmåga att förstå svenska folkets reaktioner och undran. Är det märkligt att någon som till exempel inte känner till lagtvånget reagerar på bilder?
På sociala medier är tonläget ofta högt och en del uttryck har varit direkt olämpliga, i vanlig ordning.
Men att oförståelse och till och med kritik som sådan av tillfälligt slöjbärande skulle innebära främlingsfientlighet blir magstarkt att hävda. Det hade varit möjligt för Linde och regeringen att tidigt försöka reda ut. Man hade kunnat konstatera att det förekommer ett lagtvång som man principiellt motsätter sig, men att de dialogvinster resan förhoppningsvis innebär fick väga över. Istället valde Linde, av oklara skäl, alltså attack istället för försvar.
Ett än märkligare resonemang från regeringen i frågan fördes av utrikesminister Margot Wallström (S). Liberalernas Jan Björklund hade i början veckan kritiserat slöjbärandet, ett utspel vars faktiska innebörd förvisso var något oklar. När Wallström bemötte Björklund fanns en poäng i att det var något populistiskt sagt av en partiledare. Hon stannade dock inte där, utan liknade slöjbärande vid frivilligt påtagande av kippa i synagogor. ”Om han nu säger att han har slutat följa reglerna i Iran så hoppas jag att han verkligen inte har slutat respektera hur man uppträder och klär sig i en synagoga, sa hon till Dagens Nyheter i tisdags 14/2. För all del, hennes analogi gör anspråk på att jämföra och inte att jämställa. Ändå är kommentaren opassande frän. Kritik, från olika håll, uppstod trots allt om att toppolitiker som annars inte bär slöja gjorde så.
Då bör rimligen inte svar på kritik vara att oppositionspolitiker minsann även dessa anpassar sig genom att visa respekt på frivillig basis i andra religiösa miljöer. Frågan om vissa besök utomlands blir ofta direkt svårkommunicerade av varje sittande regering. I detta fall tycks man dock ha gjort sitt för att snärja in sig ytterligare.