Fantastisk känsla av Carl Larssons värld

Beundrad och bespottad, hyllad och hatad, trivialiserad och exploaterad. Nationalikonen Carl Larsson har utsatts för rubbet. Men nu är det kanske dags för en ny vända in i hans värld, med ett uppdaterat och mer komplext sätt att se på honom både som konstnär och som människa. Det gör man i kulturhuset i Hässleholm och man gör det bra. (Det är för övrigt den enda platsen utanför Sundborn man sätter upp den i.)

I utställningshallen har det byggts en miniatyrvariant av Lilla Hyttnäs där Carl och hans familj bodde. Ett fantastiskt jobb har lagts ner för att skapa en känsla av Carl Larssons värld. Rum har inretts med stämningsskapande saker - från hans egendesignade säng till råtthål i väggarna. Så till den milda grad har byggare, ljussättare och rekvisitör tänkt på detaljerna att man till och med målat fluglortar på inredningen. Varje rum har sitt tema. Där är ateljén, porträttgalleriet, barndomshemmet, biblioteket och sovrummet. Allt detta bidrar till att känslomässigt ta till sig utställningen.

Men det intellektuella får också sitt. Väggarna är fulla av texter och citat från Carls egna böcker. Till och med korsstygnsbonaderna i barndomshemmet består av minnen. Även här har man tänkt en extra vända då de förment hemtrevliga broderierna kontrasterar starkt mot innehållet, precis som Carls idylliska målningar kontrasterar mot hans inre liv.

De interaktiva delarna är också smart utformade, oavsett om de är digitala eller analoga. Bakom gröna fönsterluckor finns Carls ikoniska bilder och i tidsenliga böcker på ateljébordet göms pekskärmar med fakta. Den enda synliga anakronismen är en modern tv-skärm som hade tjänat på att gömmas.

Så varvas bilder, med text och rekvisita. Och det är nog i scenografin förståelsen för personen Carl fungerar som bäst. Det är nog också den finurliga iscensättningen som kommer att fånga de många barn som är inbokade. För där får man en direkt känsla för Carl Larssons svårigheter. Porträttgalleriet är till exempel en svart tunnel där porträtt i kronologisk ordning stirrar mot en. Det svarta får representera ett svårmod som är betydligt mindre känt än hans ljusa, romantiska stil.

Kommer man sedan in i barndomshemmet förstår man svärtan än mer. På väggen står ett citat av Carls far. Utan att spoila, kan man säga att ett sådant uttalande lätt kan förstöra ens liv. Ett fönster som vetter ut mot den utsikt Carl hade från hemmet på Östermalm ger ytterligare en förflyttning i tid och rum.

Så finns där också det storvulna, hans verk, representerat av bland annat den monumentala och kritiserade målningen Midvinterblot. Här i en mindre skala men ändå imponerande, med hans typiska linjeteckning och snarast serieliknande figurer.

Där står också hans säng med Karins vackra, vävda sänghimmel. Det var där han låg och grubblade på refuseranden och kritik. Det var där barnen kom in med kaffe på sängen. Det var där, och det känns.