Färgrikt danscollage med udd

Spectrum av koreografen Ben Wright på Skånes dansteater är en spektakulär upplevelse. I ett påfallande högt tempo får publiken uppleva en collageartad kavalkad av scener och dansnummer.

Det handlar om färgerna i spektrat och ett subjektivt utforskande av färgernas olika symboliska betydelser.

I grunden finns en koppling till måleriet. Ben Wright har inspirerats av sin akvarellmålande morfars anteckningar om olika färgers egenskaper. Det förekommer genomgående i föreställningen olika referenser till bildkonst och konsthistorien.

Det hela är lekfullt och lustfyllt, men samtidigt finns det också i iscensättningen ett slags underliggande oro över tillståndet i världen just nu. Därför tillkommer en samtidskommenterande tråd i Spectrum.

Det finns förstås en konstnärlig risk i att gestalta de olika färgerna i enlighet med vad som fastställts i färgläror och uppslagsböcker. Det gäller att undvika klichéerna och samtidigt är det förstås omöjligt att bortse från att den vita färgen förknippas med såväl oskuld som arsenik och att den röda färgen står för kärlek och passion.

Ett sätt att hantera en sådan problematik är att leka med de vedertagna föreställningarna och samtidigt lägga till nya infallsvinklar. Det tycker jag att Ben Wright lyckas göra på ett sätt som är både underhållande och tankeväckande.

Det ska också sägas att föreställningen präglas av såväl fräschör som stundtals bländande skönhet. Dock utan att gå i den fälla som leder till att enbart bjuda på ytlig estetik. Här finns både en mörk humor och ett underliggande allvar som är uppfordrande.

De sex dansarna Anna Borràs, Brittanie Brown, Kit Brown, Peter Jansson, Belinda Nusser och Sindri Runudde gör alla starka insatser och klarar elegant av de många förvandlingar och övergångar som sker, ibland i mycket högt tempo. Det skulle kännas orättvist att speciellt framhålla någon framför de andra då samtliga gör ypperliga insatser.

För musikinslagen har kompositören Jules Maxwell svarat och det är njutbar musik i samtida folkton. Det vill säga att den är påfallande lättillgänglig.

I titelkompositionen ”Spectrum” får en katalog med specifika färgbeteckningar utgöra sångtexten. Det blir ett slags konkret poesi som är förbluffande vacker. Det är också en vacker tanke med ”Spectrum” att framhålla vikten av nyanser och hur alla färger samspelar.

Jag nämnde att det finns en viss oro i det här verket och det är den som ger en viss politisk udd åt det vi får se. Tydligast, ja, nästan övertydligt, blir det i en scen där dansarna håller upp olika demonstrationsplakat. Mer raffinerat är det precis i inledningsscenen när Jasper Johns målning White Flag - ett vitmålat stjärnbaner - ordlöst visas upp på scenen.

Det finns också en rad fina enskildheter i detta audiovisuella collage. Allt från ett par knarrande nya skor i början, till en iscensättning av konstnären Henri Rousseaus paradisvision och den avslutande scenen då en svartmålad kropp återspeglar regnbågens färger. Undersökningen av färgerna innebär alltså samtidigt ett slags gestaltning av vad poesi är och kan vara. Ben Wright har tagit stora risker genom att försöka greppa ett så stort ämne som färgsymboliken faktiskt utgör, men jag tycker att han tillsammans med sina medarbetare har lyckats på ett övertygande vis.

Det ska för övrigt sägas att vi denna premiärkväll missade de sista fem minuterna då den avslutande scenen avbröts på grund av ett missöde backstage. En scentekniker råkade bryta foten, fick vi veta.

Meningen var annars att den resa som påbörjats i ett vitt rum skulle avslutas med en nedtoning in i det svarta. Men så blev det alltså inte. Därmed gick ensemblen på Skånes dansteater också miste om de applåder och avslutande hyllningar som den i så hög grad gjort sig förtjänt av. Beklagligt och inte så lite snopet. Likväl bär jag med mig alla de rika intrycken från premiärkvällen. Det här är en dansföreställning väl värd att minnas!