Eva Kragelund, 40, adopterades från Chile. Nu har hon sökt upp och träffat sin biologiska mamma och halvsyster. Foto: Oskar Svensson
Ett smärre kramkalas och ingen som helst tanke på att det var första gången som Eva Kragelund (i mitten) träffade sin biologiska halvsyster Liza och mamma Maria från Chile vid flygplatsen. ”De är precis som mig i sättet”, säger Eva. Foto: Privat

Hon fann sin biologiska mamma efter 40 år

Rent utseendemässigt som adoptivbarn har hon alltid känt sig annorlunda. Men att söka sina rötter har Eva Kragelund inte vågat förrän nu när mognaden vuxit fram. På egen hand och med hjälp av en organisation fann hon och fick träffa sin biologiska mamma och syster från Chile – för första gången på 40 år.

Hon var bara två månader gammal, den 14 november 1977, när Eva Kragelund, 40, kom till sina svenska föräldrar i Skottorp som adoptivbarn från Chile. Sedan den dagen har det varit en speciell dag hos familjen då de firar hennes lilla födelsedag med kinamat, banantårta och en titt bland diabilder från tiden hon kom hit. En tradition som består.
– Det är en speciell dag, dels för mina föräldrar men det har blivit något stort för mig också. Jag skulle nog bli putt om jag inte blev uppvaktad för det är en varm dag för mig också, säger Eva Kragelund.
I fantasin sedan barnsben har hon haft tre mammor, mamma Ingrid, mamma Maria och dagmamman Siv.
– Jag har velat träffa min mamma i Chile. Däremot har jag aldrig haft något behov av att veta något om min chilenska pappa eftersom han alltid stått som okänd, säger hon.
Trots innerlig kärlek från adoptivföräldrarna och sina älskade syskon, som föddes i familjen kort efter hennes ankomst kände hon sig annorlunda.
I tonåren blev detta mer kännbart för henne. Eva mådde dåligt av att sticka ut och inte se ut som någon annan, i familjen eller någon annanstans.
– Det var jobbigt att utseendet var annorlunda, menar hon.
Hon skydda sig och det ledde till i ätstörningar.
– Jag har aldrig tyckt det varit orättvist. Mina föräldrar har alltid varit ödmjuka och gett mig kärlek. Utan det var mer att jag inte såg ut som dem eller någon annan för den delen. Det gjorde att jag fick ätstörningar. Det var som en sorts kontroll på något sätt, säger hon.
Som 18-åring fick hon papper från adoptionscentrum, där det bland annat framkom att mamman tvingades lämna sitt barn efter två veckor på grund av ekonomiska skäl. Detta var uppgifter som var en sanning med modifikation. I själva verket var det en socialarbetare tillsammans med farfar som kom och drog bort Eva, 15 dagar gammal, ur mammans armar.
Eva gjorde en resa till Asien och då växte sig längtan efter att leta sina rötter fram.
– Det var först då jag kände mig som alla andra.
Även om hennes föräldrar pushat Eva flera gånger att söka upp sin biologiska mamma, har hon inte vågat ta steget.
– Jag har alltid velat se henne men att åka dit har jag inte vågat. Det kan bero på rädsla inom mig, säger hon och fortsätter:
– Jag har inte varit arg på min mamma som adopterade bort mig utan mer varit ledsen för hennes skull. Hade en bild av att hon var väldigt fattig.
Men så en dag i november 2014 valde hon att leta rätt på sina rötter med de uppgifter hon hade.
– Att söka på google var som att leta efter en nål i en höstack.
Men via sociala medier kom hon i kontakt med en organisationen Chileadapation birthfamily, som hjälper till att finna biologiska föräldrar för de adoptivbarn som vill.
Veckan innan jul fick Eva ett glädjande meddelande: ”Vi har funnit din biologiska mamma Maria och syster Liza. Den bästa julklappen hon någonsin fått.
– Jag grät och var hur glad som helst samtidigt som det var helt kaos i mitt huvud, minns Eva om sina känslor över beskedet.
Ganska snabbt tog de kontakt via sociala medier och på knagglig spanska, google translate och engelska fick de kontakt. Ekonomin för att kunna åka satte däremot stopp i två år .
– Jag kände stor frustration och maktlöshet över att inte få träffa dem, säger Eva.
Hela tiden har hennes adoptivföräldrar varit på hennes sida.
– De sa tidigt till mig: ”Om du någon gång skulle vilja åka till Chile och du då hittar din mamma och hon vill att du ska vara hos henne och du själv vill, så får du det. Vi har bara dig till låns, vi har sett till att du har fått ett bra liv och en bra uppväxt men du hör egentligen ihop med henne, vi vill att du ska veta det”, så ser mina föräldrar på det, säger Eva.
Att få höra att Eva blivit bortadopterad var en befrielse för mamma Maria, som i alla år trodde att pappan hade rövat bort henne för han försvann i samband med att hon förlorade Eva.
– När mamma Maria fick veta det var hon väldigt tacksam över att jag har haft det bra, säger hon.
Tiden gick och nu i julas var en 40 år lång väntan och undran över. Eva och fästmannen Marcus reste till Chile och staden Temuco.
– Det kostar en del och rent känslomässigt jobbigt med att tänka på hur man skulle reagera när man ska bo hos någon som man inte känner, berättar hon.
Väl vid flygplatsen kröp känslorna smygande fram hos alla inblandade vid första kontakten. En glädje som spred sig. Hennes chilenska mamma var helt lyrisk över att se sin dotter och kramade och pussade henne. Både till sätt och till utseende kände Eva direkt en stark samhörighet.
– Det var så mycket som stämde in. Vi skrattade likadant och hade samma grimaser, säger hon, som fick ta till andra knep när språkförbistringar blev för stora.
– Kroppens- och kärlekens språk fungerar för det mesta, säger Eva och fortsätter:
– Det jag har gjort här har min syster gjort i Chile. Det sägs ju att det finns en kopia av en själv någonstans i världen och jag har hittat min kopia i min syster i Chile. Vi har levt samma liv på olika platser.
Upplevelser som hon inte ångrar.
– Jag är jättestolt över att få vara en del av den Chilenska familjen. Jag älskar de två där borta i Chile. Jag vill fortsätta vara en del av dem och träffa dem igen.
– Rent fysisk är mamma ung. Hon vill gärna komma till Sverige och har börjat läsa engelska. Önskar att hon får träffa mina föräldrar här i Sverige.
Tankar finns hos oss att köpa en semesterbostad i Chile. Allt för att vara nära min biologiska familj.
– Men för mig är mina föräldrar här i Sverige min mamma och pappa. Det känner jag ännu mer nu, det är dem jag älskar, men att få veta om mina rötter betyder mycket för mig. Detta vill jag inte ha ogjort, säger en rörd Eva, som längtar till att resa dit nästa vinter igen.
– Då ska mina barn få följa med. Ska åka, det kan du stryka under, avslutar hon.
Fakta:
Namn: Eva Kragelund
Ålder: 40 år
Bor: I Skottorp
Familj: Fästmannen Marcus, 40, och fyra barn.
Gör: Vårdbiträde inom hemtjänsten
Intressen: Familj och idrott.
Hur är jag som person, Glad, sprallig och social
Stark sida: Jag ger aldrig upp.
Svagare: Väldigt känslig
Tips till andra adoptivbarn i liknande situation: Det finns många som inte är intresserade av att finna sina biologiska föräldrar, det förstår jag. Men om man är som jag så våga ta steget och gör det nu – vänta inte.
Man ska inte åka själv i alla fall. Att se till att man har någon som man litar på med sig. Man vet inte vad som kan uppstå rent känslomässigt.
Jag var inte redo förrän nu. Ge det tid.
Om man kan rent ekonomiskt är det bra att vara där en längre period, för att det behövs. Jag behövde den här månaden för att hinna ta in alla känslor.