Fredrika tillbaka för att ta farväl

När vi ses på kaféet i Kulturkvarteret i Kristianstad har Kristina Ohlsson tillbringat några dagar hos sina föräldrar. Hon försöker åka hem några gånger om året och passade den här gången på att även prata med lokala medier om sin senaste roman.

Syndafloder började hon skriva på i slutet av 2015, efter att hon under nästan fyra år låtit Fredrika Bergman, civil utredare hos polisen, leva sitt liv utanför boksidorna. Det var lusten som fick henne att återvända till sin första karaktär.

– Jag började känna en längtan efter hennes universum och hade inte gjort något egentligt avslut, så jag tyckte att jag behövde det och läsarna också, berättar hon.

Att det alls blev en paus i serien berodde på att Kristina Ohlsson fick så enormt mycket tid över när hon för fem år sedan gick från att skriva på fritiden till att bli heltidsförfattare.

– Jag längtade också efter att få skriva som jag gjorde när jag var liten, fritt och otyglat och en massa olika berättelser. Jag ville inte bara skriva om samma människor. Då föddes Martin Benner (Lotus Blues och Mios Blues, reds. anm).

Hur var det att återuppta bekantskapen med Fredrika Bergman. Var det svårt att hitta tillbaka?

– Jag har skrivit nästan tio böcker emellan, så jag började med att bläddra igenom de två-tre senaste. Fredrika har alltid funnits med mig i tankarna och jag lanserar Fredrikaböcker utomlands varje år så de är hela tiden levande för mig. Det är något av det mest maxade med hela den här upplevelsen, att böckerna kommer igen och igen, säger Kristina Ohlsson.

Syndafloder inleds med ett mord Fredrika Bergman och hennes kollega, kriminalkommissarie Alex Recht, får på sitt bord. En man hittas skjuten i sitt hem och på lillfingret har han sin döda dotters vigselring. Samtidigt söker en begravningsentreprenör efter sin bror och hans familj, som tycks ha försvunnit i tomma intet och när det sker ytterligare mord börjar Fredrika Bergman och Alex Recht ana att det hela hänger ihop.

När du skapade Fredrika var du helt ny som författare. Hur ser du på din skapelse nu?

– När jag skrev första boken var det enda som upptog mina tankar att här sitter jag och skriver en bok. Det var otroligt mycket tillfälligheter att det blev som det blev, mycket ”learning by doing”. I sista meningen i första boken skrev jag till exempel att Fredrika var gravid. När det var dags för bok två insåg jag att jag var tvungen att förhålla mig till det på något sätt. Lösningen blev att hon fick vara gravid i hela boken, jag sköt helt enkelt upp problemet, säger Kristina Ohlsson och skrattar.

– När jag sedan skrev Martin Benner och Sjuka själar hade jag lärt mig hur jag vill tälja de här gubbarna. Det är samma med barnböckerna. Jag passar mig väldigt noga för att skriva in saker jag sedan måste förhålla mig till.

När jag frågar vad hon tror är den vanligaste missuppfattningen om henne behöver hon inte lång betänketid.

– Det är nog att jag jobbar så väldigt mycket. Det gör jag absolut inte. Väldigt sällan mer än fem timmar per dag, netto. Sen kan jag ta lunch i två timmar...

Så du har ingen Luther som sitter på axeln och manar på?

– Nej, jag är väldigt – det här ska jag göra och jag skulle aldrig sitta och prata om hur jag tog mig dit, hur jobbigt det var eller hur många timmar det tog, för det är fruktansvärt irrelevant. Det kommer aldrig läsarna att bedöma. Det var samma när jag var anställd. Jag hade inte en massa plus på flexen för att jag var mycket på jobbet. Aldrig, säger hon och drar ett exempel från förra veckan. Då skulle hon skriva klart sin kommande barnbok Mysteriet på Örnklippan, som hon bedömde att hon behövde lägga ytterligare fyra hela arbetsdagar på.

– Jag började fundera på om jag verkligen skulle behöva så lång tid och då var det helt omöjligt att sätta igång. Jag börjar inte jobba förrän jag är så nära deadline att jag vet att de här timmarna kommer jag att behöva. Jag behöver veta att jag inte lagt en sekund i onödan, säger hon och skrattar.

De senaste åren har hon gett ut tre titlar om året och har inga planer på att dra ner på takten. Sålunda kommer ytterligare två böcker i år: Varulvens hemlighet, som är en fortsättning på Zombiefeber, i april och i höst släpper hon Mysteriet på Örnklippan.

– Det är fantastiskt roligt att skriva för barn. I efterhand har jag tänkt, varför började jag inte med att skriva barnböcker? Där har jag flera av mina stora idoler: Maria Gripe, Astrid Lindgren, Enid Blyton, Michelle Magorian och Roald Dahl. På vuxensidan är det egentligen Stephen King som står ut som den stora ikonen, sedan är det ganska tunnsått.

Även nästa år planerar hon att släppa minst tre böcker.

– Två barnböcker och sedan kommer Martin Benner tillbaka har jag tänkt. Jag är inte färdig med honom.