”En stor författare fattas oss”

krönika Clemens Altgård minns Torgny Lindgren.

På torsdagseftermiddagen den 16 mars meddelande Svenska Akademien att akademiledamoten, stol nr 9, Torgny Lindgren avlidit i en ålder av 78 år.

Torgny Lindgren debuterade 1965 med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument. Där formulerar han personligt och självironiskt en livshållning som också knyter honom till platsen i Västerbotten där han befinner sig (och avslöjar att han är ”rädd för resor”): ”Torgny Lindgren en relikt / eller kanske hellre rudiment… / Husfriden är den enda friden / husfrid är mitt enda arv / husfrid och tystnad / L’ideal et le réel…” Platsen och landskapet skulle visa sig vara av fundamental betydelse för hans skrivande.

Han publicerade under 70-talet även prosa. Oftast med samhällskritisk udd och gärna med satiren som vapen. Det var också som prosaförfattare han med tiden kom att bli känd för en större allmänhet.

Jag minns fortfarande hur hans stora genombrott kom 1982 med boken ”Ormens väg på hälleberget” som även blev filmatiserad av Bo Widerberg fyra år senare. Romanen kom vid en tidpunkt när mitt eget litteraturintresse hade utvecklats fullt ut och till det mest spännande med boken hörde, som jag minns det, att den var skriven på ett dialektalt språk. En sådan bok blir ofta svåröversatt, men får en speciell förmåga att fängsla läsaren. Varför? Jo, eftersom de annorlunda orden i sig själva bidrar till att bilda en annan och intressant verklighet att träda in i. När stilgreppet dessutom kombineras med en väl utvecklad fabuleringsförmåga och berättarkonst så blir resultatet ofta oemotståndligt även om enstaka ord kan vara motsträviga.  ”Ormens väg på hälleberget” var en sådan bok.

Språket ifråga var alltså västerbottniska och Västerbotten är ett landskap som frambringat en rad särpräglade och framstående författarskap. Utöver Torgny Lindgren kan till exempel följande nämnas: Sara Lidman, Stig Larsson, Stieg Larsson, P.O. Enquist, poeten UKON och den ökände romanförfattaren Nikanor Teratologen.

Torgny Lindgrens konstnärligt avancerade prosa hade på samma gång en förankring på gräsrotsnivå. Han hade också förmågan att på ett kreativt vis använda sig av en bok som väldigt många känner till, nämligen Bibeln. Så t ex i Bat Seba som utkom 1984.

Men ska jag framhålla någon personlig favorit i Lindgrens författarskap så får det bli den så kallade triptyken bestående av romanerna Hummelhonung (1995), Pölsan (2002) och Dorés Bibel (2005). Den fick också en fristående fjärde del,  Norrlands akvavit (2007) — en berättelse om avkristning och avfolkning. I Klingsor (2014) skildrade han med både humor och allvar en västerbottnisk målares levnadsöde, en roman fullt i klass med de föregående.

I den sena fasen av författarskapet fick, som jag ser det, Torgny Lindgrens berättarkonst ett slags fulländning. Han lyckades också väva samman sina olika berättelser genom att låta gestalter och motiv återkomma. Så skapar en betydande författare sin egen värld. Men en värld som är vidöppen för andra att bli delaktiga i.

En stor författare fattas oss.