Med försvunna mammor i fokus

”Du kan inte glömma din mamma”, skriver Jenny Tunedal i sin nya diktsamling Rosor skador. Vad det innebär på ett existentiellt och poetiskt plan har under den sena vintern 2017 varit föremål för två diktsamlingar, Tunedals Rosor skador och Felicia Stenroths En människa tvättar sig ren i en sjö. Poeterna tar sig an det obegripliga: att en mamma kan försvinna. Antingen, som i Tunedals diktkollage, sakta in i en demenssjukdom, eller, i Stenroths poesi, genom plötslig bortgång.

Efter mammans död i Stenroths dikt ter sig allting nytt. Allt måste göras som för första gången, nu när ursprunget till alltings början är borta. Apelsiner ska ätas, mammans blomsterrabatt ska undersökas, som om diktjaget söker ett växande på egen hand. Även språket måste undersökas på nytt. Stenroths dikter är korta och avskalade. De tar upp och tar om, som om språket har krympt till en handfull uttryck och minnen av modern, likt de lupinfrön som diktjaget silar mellan sina fingrar.

Stenroth sammanför, liksom flera andra döttrar i poesin före henne, språket med modern. Diktjaget bär moderns finska melodi i munhålan, som ett arv hon inte kan frigöra sig ifrån.

Till skillnad mot Stenroths försök att finna en väg framåt letar sig Tunedals dikt bakåt, i försöken att minnas ett förflutet som har upphört att existera. Dikten befinner sig därför i ett ständigt nu, som pulserar av kärlek och smärta. Tunedals dikt är flödande, ett oupphörligt tal som försöker fånga minnen av vad det är att leva som just den person man var, och kanske fortfarande är. Dokumentära inslag blandas med dialoger, och försök till samtal. Alla ställer frågor till modern. Läkare och anhöriga undrar: vad minns du av dig själv?

Kvinnan är aldrig långt ifrån modern, skriver den franska teoretikern och författaren Hélène Cixous i essän Medusas skratt från 1975. Under 1970-talet var modern i centrum för flera av de döttrar som försökte förstå sin roll i samhället, familjen och kärleken, genom litteraturen. Några författare, som Kerstin Thorvall och Agneta Klingspor, kände sig nödgade att göra ett modersuppror för att kunna börja om på nytt, inte olikt Stenroths diktjag.

Men Tunedals dikt är inte antagonistisk till sin grund. Den är ett sorgearbete, men också en kärlekssång som sträcker sig bort från den enskilda relationen mellan en mor och en dotter. Rosor skador handlar lika mycket om historia och arv, om att förändras och förflyttas som om en sjuk mamma.