Medeltida road movie med nutida passningar

Elin Boardys nya roman är en väldig massa saker på en gång. Först och främst är den en medeltida road movie, en resa genom ett Europa som hukar under pestens skräckvälde. Danzig, Krakow, Prag, Dresden, Amsterdam. I alla vrår lurar döden.

Hon som reser är en kvinna vars namn gäckar oss in i det sista, men att hon lämnat en personlig tragedi bakom sig förstår vi. Pesten har berövat henne alla hon älskar, mannen som var hennes stöd, barnens små varma kroppar. Hela hennes tillvaro har slagits i spillror. Allt är ett tomrum av sorg. Hon har absolut ingenting.

Så hon reser sig upp och går, till synes planlöst, söderut. Från Skåne tar hon båten över vattnet, till en kontinent där digerdöden alltså härjar lika skoningslöst som hemma. Men det kvittar. Det är inte från den hon flyr.

Det luktar lik i Europa. Men inte bara. En hel palett av dofter finns där, och Elin Boardy får dem ledigt att lätta från bokens sidor. Det luktar starkt av rökt fisk, av öl och kålstuvning, av blod och jord och fuktigt ylle. Orden lever och andas.

Fulla av vitalitet är också de passningar Elin Boardy riktar mot vår egen tid. Plötsligt fogar hon in ett kort kapitel om dagens tiggare, dagens flyktingar, och man inser med lätt svindel hur korta de är, historiens avstånd. Hur fåfäng den är, illusionen om att just vi skulle leva i en tid och på en plats utan armod och lidande.

En väldig massa olika saker jonglerar hon med, som sagt, och oftast är det en styrka. Det blir tätt och mångbottnat. Rikt och tankeväckande. I somliga avseenden är det mer problematiskt. Aningen fler karaktärer flimrar förbi än jag fullt ut hinner engagera mig i. Några av dem får liv, vissa förblir skuggor i kulisserna.

Det ligger förvisso i resans natur. Resenärens möten blir korta och flyktiga. Det är så det är.

Lika rimligt är det att även själva huvudperson, hon som lämnat make och barn i dödens käftar, klippt av sin långa fläta och förklätt sig till man, i viss mån förblir något av en skugga. Hon flyr från en ohanterlig förlust. Hon iklär sig, som ett slags pansar, rollen av en annan. Hon uthärdar inte att vara sig själv. Alltsammans är logiskt, men det gör henne till en lite frustrerande romanhjältinna. Man kommer aldrig riktigt nära.

Visst får hennes bakgrundshistoria allt tydligare konturer efter hand, pusselbitar faller på plats, fragment fogas samman, och visst händer det att hennes undertryckta känslor bubblar upp till ytan, blir synliga, begripliga. Särskilt är den kärlek hon känner för att sjunga, och den tröst hon finner i tonerna, mycket ömsint skildrad. Men den distans som ändå består förblir ett litet motstånd i läsningen.

Elin Boardys förra roman, Mary Jones historia, var en egensinnig läskaramell av sällan skådat slag

Hon har sålunda lagt sin egen ribba högt; det är omöjligt att inte jämföra. Tiden är inte än gnistrar måhända inte fullt så spektakulärt, men är icke desto mindre både välskriven och angelägen.