Hans jobb är att få barn att skratta

Jumping Joe har synts i många sammanhang, i många år. Joszef Homaly Hansen älskar att få barn – och vuxna – att skratta.

Men faktum är att han bara för några månader sedan tonade ner figuren, men bara lite. Det var i höstas, när den där märkliga clownskräcken spred sig, över världen.

Det var inte så att han fick mindre jobb, säger han. men han drog ner på sminket till ett minimum, för att inte förefalla maskerad.

För ett par år hade Joszef Homaly Hansen långt gångna planer på att varva ner, leva större delen av året på spanska solkusten, där han redan jobbat en hel del. Han sålde huset i Sjöbo och begav sig söderut.

– Jag tänkte att jag fick väl skaffa något litet krypin i Sverige.

Han begav sig till Costa del Sol.

– Jag träffade en hel del trevliga människor, minns han.

Men han fann också att han med sina ungefär 65 år närmast tillhörde juniorlaget där nere.

– Jag sade till mig själv att ”det är för tidigt för dig här”.

Nej, Jumping Joe var inte riktigt klar att slå sig till ro.

När han kom hem blev det lite panik – huset var ju sålt. Men han lyckades hitta en villa i Sjöbo.

– Jag trivs väldigt bra. Det är så lugnt här. Det kan jag behöva; jag är ute mycket, ibland på ganska livliga tillställningar.

Mest är han känd som clownen Jumping Joe, men han ikläder sig också andra roller, exempelvis trollkarlen Freddy.

– Min far sade till mig ”Om du vill bli långlivad i det här yrket ska du bli clown”. Jag blev nästan lite arg; jag var ung och muskulös, hängde i trapets.

Men sådant orkar inte kroppen med hur länge som helst. Det är ett tag sedan Joszef Homaly Hansen svingade sig i en trapets.

Han har en mycket allsidig cirkusutbildning, från Balett- och cirkusakademin i Budapest.

Det var i den staden han växte upp, kommer från en familj som sysslade med tivoliverksamhet. Det arvet var säkert viktigt när han valde yrke, men också att en sådan profession gjorde det möjligt att arbeta utomlands och tjäna pengar – Ungern tillhörde då Sovjetblocket.

Han var bara åtta år under Ungernkrisen 1956, men har fortfarande en del klara minnesbilder därifrån. Han minns hur en sovjetisk stridsvagn fattade posto framför huset där han bodde och hotade skjuta det sönder och samman om de inte lämnade ut en kvinna som satt sig till våldsamt motvärn mot en sovjetisk soldat som velat våldföra sig på henne.

– Det förklarade de för mig långt efteråt; jag förstod ju inte sådant, minns bara att människor ropade att vi måste springa ner i källaren.

Han minns hur en soldat vid ett annat tillfälle siktade på honom med sitt gevär och lät det följa honom när han gick på trottoaren.

Och han såg människor som hängts i träden, syner som de vuxna försökte hålla honom borta ifrån, men allt gick inte att undanhålla.

– Jag tänker mycket på barn som fortfarande får uppleva sådant. Det är väldigt allvarligt.

På skolan lärde man ut det mesta inom cirkuskonsten.

– Men det var hårt; vi var över 200 när jag började, men jag tror bara vi var 28 som tog examen.

Då var hans specialitet akrobatik, närmare bestämt språngbräda. Han turnerade först med cirkusar i många länder; sedan kom han in i varietévärlden, uppträdde på stora scener som Lido och Olympia i Paris, bland annat med ett komiskt akrobatnummer.

När han och hans dåvarande fru, som var danska, skulle ha barn bestämde de sig för att slå sig ner i Sverige, där hon hade släkt.

– Jag gick till arbetsförmedlingen, visade fina bilder på vad jag hade gjort. Killen tittade på mig och sade: ”Det här kan man inte leva på i Sverige.”

Men Joszef Homaly Hansen hankade sig fram. Han undervisade i akrobatik på en dansstudio i Malmö, han jobbade fram ett akrobatnummer och lade in lite trolleritricks.

– Jag märkte att folk var mer imponerade av trolleritricks än av komplicerade volter.

Dessutom begränsades han av att han behövde minst fyra meters takhöjd för sina akrobatkonster.

– Jag tänkte att jag måste ha något som jag kan komma in med i vardagsrummet också. Då föddes figuren Jumping Joe. Han är flexibel, han kan vara både på stora scener och hemma hos folk.

Jumping Joe har synts i många olika sammanhang genom åren. Och även om han inte slår frivolter numera så behöver han ändå hålla sig i form, för det behövs både fysisk och psykisk kondition för att hålla en publik fången.

– Sitter där en liten flicka i publiken är det mitt mål att få henne att skratta, och att lyckas.

Att få dem att lyckas gör han genom att be dem hjälpa honom med olika saker, låta dem vara med, Håll den! Vad är det här? Vart tog den vägen?

Joszef Homaly Hansen berättar att han är lite kluven till att gå på cirkus.

– Det är ju skoj att gå dit med mina barnbarn. Men det gör så ont i hjärtat när jag plötsligt känner ”Du kan inte det här längre”.

Det är därför han inte har någon cirkusskola längre:

– Jag måste ju kunna visa alla hur man gör.

Annars har han haft sådana skolor i både Malmö och Skurup. Han bodde länge i Rydsgård, medan barnen växte upp.

Han har bott på flera andra ställen, som Malmö, Lund och Kristianstad. Och trivts överallt.

– Jag kommer ganska bra överens med människor. Jag försöker inte hitta vad som är fel på dem, utan vad som är bra.

Det är en förmåga och en insikt som han kanske lärt sig i cirkusvärlden:

– Det finns ingen grupp som mer än cirkusartister arbetar så över alla gränser, där finns folk från alla kulturer och med alla hudfärger. Har man jobbat så är det svårt att förstå hur människor kan hata andra bara för att de inte är som en själv.

Namn: Joszef Homaly Hansen, alias Jumping Joe

Ålder: 67 år

Yrke: Clown, trollkarl.

Familj: Sambon Jolan, en dotter, en son, tre barnbarn.

Bor: Villa i Sjöbo.

Hobby: Jobbet

Hemlig dröm: Att ha ett litet kafé, med en liten trädgård, med en liten scen.