Historikern och läraren Anders Blidberg framför Ekbackeskolan, där Gösta Lundin var rektor i många år (då Osby Samskola). Gösta Lundin lämnade 1944 sin lärartjänst och sin familj för att arbeta för KFUM:s krigsfångehjälp i Nazi-Tyskland. Hans insatser under kriget har Anders Blidberg sammanställt i ett arkiv. Detta överlämnas nu till Folke Bernadotteakademin.

Mötte Himmler i bunkern

Osby Gösta Lundin lämnade fru och fem barn för att ge tusentals krigsfångar en drägligare tillvaro i Nazi-Tyskland.
I krigets slutskede övergick insatserna till ren livräddning och efter kriget hjälpte han istället tyska fångar.
Historikern Anders Blidberg har under två år sammanställt dokument som nu överlämnas till Folke Bernadotteakademin.

Det var för ungefär 20 år sedan som Anders Blidberg, till vardags lärare på Ekbackeskolan, kom i kontakt med Gösta Lundins insatser under slutet av Andra världskriget.
Det var en lärarkollega, Bengt Lundin, som berättade om sin fars – tidigare rektor på Ekbackeskolan (Osby Samskola) engagemang i KFUM:s Krigsfångehjälp.

Ett engagemang som innebar stora risker i ett bombhärjat, sammanfallande och alltmer desperat Nazi-Tyskland.
– För två år sedan ställde jag frågan om det fanns några dokument kvar. Bengt Lundin har varit hjälpsamheten själv och arkivet har kunnat samlats ihop, säger Anders Blidberg.

Materialet var spretigt och ibland i dåligt skick, men samtidigt en skatt av allt från personliga brev till makan Dagmar, fotografier och rapporter.
– Efter allt arbete att sammanställa arkivet kan jag nästan säga att ingen känner Gösta Lundin och hans gärning bättre än jag, säger Anders Blidberg.
På måndag ska arkivet överlämnas till Folke Bernadotteakademin för digitalisering. Därefter kommer originalmaterialet att deponeras hos Riksarkivet.
För egen del kommer Anders Blidberg att omsätta sitt arkiveringsarbete i en bok.
–Det är ett helt sanslöst material, som jag fortfarande försöker få grepp om. Det kommer att ta något år innan jag processat det färdigt och kan ha ett manus klart.

Det finns redan en mängd historier och anekdoter som med all säkerhet kommer att berättas i en bok om Gösta Lundins liv.
Om man ska börja i kronologisk ordning så fick han våren 1944 en förfrågan om att bli direktor för KFUM:s krigsfångehjälp i Tyskland, inklusive de ockuperade områdena.
En representant från icke-krigförande Sverige var efterfrågat från KFUM internationellt och från Stockholmshorisont pekades Gösta Lundin ut.
– Det krävdes att man var oantastlig politiskt och gärna kunde tyska och andra språk, säger Anders Blidberg.
Gösta Lundin var tveksam, eftersom han hade maka och fem barn.
Men han lät sig övertalas och övertygas, på basis av sin kristna övertygelse.
Han landade på Tempelhof i augusti 1944 och upplevde omedelbart sin första bombnatt i den svenska legationens skyddsrum, nära Tiergarten.
Han stationerades i Sagan (i dagens i Polen) tillsammans med en handfull medarbetare. Det var i princip de enda civilpersonerna som i stort sett utan restriktioner kunde åka kors och tvärs genom Nazi-Tyskland, berättar Anders Blidberg.

–Gösta ansvarade för alla toppkontakter med tyska UD, Gestapo, Wehrmacht och liknande organisationer. Deras uppdrag var att förse hundratusentals krigsfångar med materiel för att mentalt överleva livet bak taggtråd.
Under hösten 1944 delades 160 ton material ut, bland annat 171 skrivmaskiner, 76 saxofoner, 1270 par boxhandskar, 1 271 fotbollar och 122 440 rakblad.
Parallellt med kriget fortgick en väldigt ordnad verksamhet kring gånglägren.
De allierade fångarna behandlas väl, enligt Anders Blidberg, eftersom tyskarna följde Genèvekonventionen.
– Det var ordning och reda. Man kunde till och med ta en magisterexamen eller doktorera i fångenskap.

De allierade länderna skickade material, via Göteborg till Lübeck, medan tyskarna skickade material till sina fångar runt om i Europa.
I slutet av kriget övergick verksamheten till ren livräddning.
I breven till makan Dagmar hemma i Osby tonar Gösta Lundin ner farorna. Till vänner och kollegor är han desto mer detaljerad.
– I januari 1945 hämtas tio svenska Volvolastbilar i Danzig (Gdansk) som ska användas av krigsfångehjälpen. Ryssarna närmar sig och det är en livsfarlig situation. Men Gösta beskriver att han aldrig känt sig mer levande än då.
Gösta Lundin lämnade Berlin den 16 april 1945, samma dag som ryssarna inneslöt staden inför slutstriden. Krigets sista dagar upplevde han i Lübeck där han delade skyddsrum med Himmler och Folke Bernadotte, som organiserade Vita bussarna.
–Gösta har berättat i brev om hur Himmler lämnar bunkern klockan 3 på natten. Några dagar senare har han tagit sitt liv.

Efter 1945 fortsatte Gösta Lundin att med samma energi hjälpa de tyska krigsfångarna, som for mycket illa efter kapitulationen. Han återvände permanent till Sverige först 1947.
– Skyldigheten att hjälpa satt starkt i Gösta Lundin.

Nyhetsbrev

Veckans ibladningar