Torbjörn Lindberg, Ida Wallfelt, Elin Rusk, Jan Vesala och Ola Citron i Fåglarnas konferens på Sagohuset i Lund. Foto: Mark Goldsworthy

När poesin öppnar instängd verklighet

Recension/scen

SCEN
Fåglarnas konferens
Av: Peter Brook och Jean Claude Carrière
Översatt av: Lasse Söderberg Manus: Eric Hermelin, Jan Sigurd Regi: Margareta Larson
Koreografi: Lotta Lagerström Scenografi och kostym: Marta Cicionesi
Musik: Saif Shakir På scen: Ola Citron, Pietro La Loggia, Torbjörn Lindberg, Elin Rusk, Saif Shakir, Jan Vesala och Ida Wallfelt

Med utgångspunkt i det instängda institutionslivet på St Lars mentalsjukhus i början av 1900-talet tar Teater Sagohuset i vuxenföreställning Fåglarnas konferens med publiken på en fantastisk och filosofiskt livsresa.
På St Lars sitter nämligen Lundaprofilen Eric Hermelin (mycket fint spelad av Torbjörn Lindberg) inlåst. Eric Hermelin som levde 1860 till 1944 blev tvångsintagen på St Lars av sin familj när han var 49 år. Efter att han levt ett hårt liv med skandal på skandal och många äventyrliga resor och även blivit svårt alkoholiserad och drabbats av syfilis såg familjen det som enda lösning.

Eric Hermelin blev kvar på St Lars resten av sitt liv och fyllde sin tid med att översätta persisk poesi till svenska. Översättningar som han har hyllats mycket för.
I Sagohusets Fåglarnas konferens arbetar Eric Hermelin med just översättningen av denna text – ett diktverk från 1100-talet av den persiska poeten Farid ud-Din Attar som senare dramatiserades av Jaen-Clade Carrière och Peter Brook,
Efterhand som Eric blir alltmer engagerad i sitt översättningsarbetet förvandlas St Lars till platsen för just Fåglarnas konferens och patienterna blir de fåglar som efter långa och svåra överväganden bestämmer sig för att lämna allt och bege sig i väg på en lång resa för att hitta sin sanna kung – den mystiska och mytiska Simorghen.

Handlingen i Sagohusets Fåglarnas konferens skiftar mellan St: Lars instängda verklighet och fåglarnas äventyrliga resa på ett fascinerande sätt där Eric, hans skötare Ingrid och de andra intagna med jämna mellanrum förvandlas till fåglarna och också gestaltar alla de sedelärande sagor som härfågeln (Elin Brusk) berättar för de andra för att motivera dem genom alla umbäranden som jakten på Simorghen innebär.
Föreställningens sju skådespelar, där Saif Shakir också står för stämningsfull musik, är redan från början klädda i vita dräkter som till en början självklart associeras till patientkläder. När patienternas rörelsemönster förändras från människa till fåglar visar det sig att kostymerna lika gärna kan vara luftiga fågeldräkter med svepande vinglika ärmar.

De sju skådespelarna arbetar på ett fantastiskt sätt med kroppspråket när de gestaltar den ena fågeln efter den andra – Ola Citrons skånska uggla, Elin Rusks härfågel, Jan Vesalas falk, Pietro La Loggias sparv och Ida Wallfelts inlåsta uggla är till exempel en ren njutning att se.
I fantasifull koreografi av Lotta Lagerström rör sig också skådespelarn i gemensamma rörelsemönster som fångar allt från fåglarnas flygfärder till hur de kurar ihop sig tillsammans för natten.

Fåglarnas konferens är en fin föreställning där så väl helhet som minsta detalj sitter helt rätt och som utan problem får oss i publiken att följa med i de snabba kasten mellan saga och verklighet. Det är också en teaterupplevelse på många olika plan – rent estetisk är den vacker och välgestaltad och innehållsmässigt nästan flödar den över av associationer till den livsvandring vi alla gör, valen mellan trygghet eller frihet som som alltid uppstår.
Och så är det vidunderligt befriande att se hur poesin och berättelserna kan öppna upp den instängda verklighet som Eric Hermelin och hans medpatienter lever i.

SCEN
Fåglarnas konferens
Av: Peter Brook och Jean Claude Carrière
Översatt av: Lasse Söderberg Manus: Eric Hermelin, Jan Sigurd Regi: Margareta Larson
Koreografi: Lotta Lagerström Scenografi och kostym: Marta Cicionesi
Musik: Saif Shakir På scen: Ola Citron, Pietro La Loggia, Torbjörn Lindberg, Elin Rusk, Saif Shakir, Jan Vesala och Ida Wallfelt