Parodi och poesi

Lyrikspalten

”En parodi är inte nödvändigtvis en ovänlig handling”. Det skriver Jesper Svenbro i en avslutande kommentar till den nyligen utgivna ”Vad poeten får höra när det blir tal om blommor”, författad av den blott 17-åriga franska poeten Arthur Rimbaud (1854-1891). Dikten i fråga är tillägnad poeten Banville, skriven i revanschlusta efter den äldre poetens refusering av Rimbauds dikter ett år tidigare. Banville var berömd för sina ymniga blomstermetaforer och Rimbauds dikt, med sin rika flora, är lika mycket en parodi som en hyllning till mästaren.

Med stor tillit till sin egen förmåga lät Rimbaud underteckna dikten med signaturen ”Alcide Bava”, vilket i Svenbros översättning blir ”Lille Herakles dreglade fram ovanstående dikt”. Så enkelt gick det alltså till, med poetens ord, att för ett spädbarn med gudomliga (diktar)krafter författa det som den franske poeten Yves Bonnefoy har kallat en av Rimbauds ”mest beundransvärda dikter”.

Det finns nu, osannolikt nog, två nya översättningar till svenska av Rimbauds dikt. Den ena, av Jesper Svenbro, i en ljuvlig liten utgåva från ellerströms förlag, snyggt formgiven och med fylliga kommentarer av översättaren samt ett fint och kontextualiserande förord. Det finns även annat extramaterial, som myten om Kerambos och en på Homeros parodierande dikt, ”Striden mellan grodorna och mössen”, översatt av Elof Hellquist 1928.

Den andra översättningen finns i Rimbauds Samlade skrifter (2013), i översättning av Elias Wraak och utgiven på förlaget Alastor Press. Det är symptomatiskt för den samtida bokmarknaden att det är just två mindre förlag som gör den här typen av utgivningar. ellerströms bok är en liten pärla som verkligen väcker den entusiasm som Svenbro förmedlar med sin översättning.

Framförallt eftersom Svenbro vinnlägger sig om att göra Rimbauds dikt tillgänglig för dagens läsare. Wraak har å andra sidan tagit sig an en smått otrolig uppgift. Han har översatt och kommenterat Rimbauds samtliga skrifter, från skolboksanteckningar till dikter och brev. Utgåvan är på nästintill 1000 sidor.

Det är därför inte så märkligt att han inte lagt samma möda som Svenbro på att föra Rimbauds dikt till samtiden. Med det sagt: Wraaks översättningar är häpnadsväckande. Eleganta, roliga, fyndig och en njutning att läsa.

Tillbaka till frågan om parodin. Svenbro vill mena att parodin lika mycket är en hyllning som ett vanhelgande. Parodin hade trots allt inte kunnat existera om inte ursprunget hade fångat parodikerns intresse. Svenbro hanterar denna fråga ytterst varsamt i sin översättning. Diktens två sista strofer har i hans version förflyttats till ett svenskt 1960-tal, där pocketböcker och förlaget Prisma får ersätta den för den svenska läsaren mer dunkla Hachette-volymerna i originalet.

På så vis lyckas Svenbro med sin översättning av Rimbauds parodi, själv parodiera en litterär offentlighet som han både har varit en aktiv del av att skapa, samtidigt som han hela tiden har haft en yttre blick på. Hans franska akademiska liv har tillägnats det antika Grekland, vilket har förlänat honom fyra möjliga vägar in i poesin. Ett guldläge för kärleksfulla parodier.