I Saramagos fotspår genom krigshärjat land

Bok/recension

José Eduardo Agualusa är en av den portugisiskspråkiga världens allra främsta författare och i egenskap av vit angolan funderar han mycket på nationalitetsbegreppet, där hans främsta fosterland då inte är Angola i första hand utan det portugisiska språket.

Flera av hans tidigare romaner har översatts av Marianne Sandels och genom hennes förlag Almavivas försorg. De utspelar sig inte nödvändigtvis i Angola men alltid på platser, där den portugisiska kulturen fortfarande är stark. Ändå är det krigshärjade Angola nästan alltid närvarande i det mesta han skriver, eftersom det är just hemlandet som format honom både som människa och författare.

Befrielsekriget i Angola inleddes under 1960-talet och efter ett långvarigt krig blev landet självständigt 1975, ungefär samtidigt som de andra portugisiska kolonierna i Afrika - Mocambique, Guinea-Bissau och Kap Verde – blev självständiga. Gerillakrigen i Afrika tärde hårt på Portugals statsfinanser och 1974 störtades regeringen i en oblodig militärkupp, utförd av radikala officerare.

I Angola följde efter självständigheten en maktkamp mellan olika partier, där Agostinho Neto och hans MPLA till sist tog makten med stöd av kubanska trupper. Året före självständigheten hade Angola den näst största vita befolkningen bland staterna söder om Sahara. Några år senare utgjorde de vita bara 1 % av befolkningen, sedan de flesta utvandrat, vilket gav en stor brist på utbildad arbetskraft som resultat.

Angola var ett land i kaos, som förblött i krig under decennier men som äntligen fick fred i början av 2000-talet. Samtidigt som Angola blev självständigt, murar Ludo i En allmän teori om glömska in sig i sin lägenhet – skrämd av händelseutvecklingen – där hon stannar i 28 år.

Hon överlever genom att odla grönsaker på sin terrass och på duvor, som hon fångar. När det blir kallt, eldar hon med möbler, böcker och till sist även golv och dörrar. På väggarna skriver hon ner sina tankar, medan inbördeskriget rasar runt omkring henne. Gatpojken Sabalu bryter hennes isolering och hon återvänder till livet. I romanen hör vi en kör av röster och olika berättelser från ett land i våldsam upplösning. Berättelsen, som lär bygga på en verklig händelse, fascinerar genom sin lekfullhet, sin blandning av tragedi och komedi på samma gång som vi återigen påminns om människans utsatthet och sårbarhet.

Agualusa vrider gärna verkligheten en aning för att den bättre ska passa hans sätt att berätta. I sina ofta gåtfullt absurda berättelser vänder han upp och ner på världen och påminner en hel del om José Saramago med all sin underfundighet. Han drar sällan någon skarp gräns mellan olika genrer utan rör sig fritt mellan dröm och verklighet.

Det har alltid funnits en lättsamhet, en friskhet och en charm i hans sätt att skriva, med mycket egensinne och tvära associationskast. Ändå är hans prosa jordnära och fylld av ironiska och inte minst självironiska infall.

En allmän teori om glömska är en roman om livet och döden men även om godheten och ondskan. Med den har Agualusa ännu en gång lagt en mosaik med lysande skärvor i olika färger. Han är verkligen en annorlunda röst med ett alldeles eget tonfall.