Theresa May feltänk förvånar
Hur tänkte Theresa May när hon kallade till extra val i Storbritannien? När man ser valresultatet är det oklart. Mycket vill ha mer, visst. Man kan alltid längta efter en större majoritet. Men det senaste året har varit politiskt turbulent, inte minst för Storbritannien. Brexit, hot om ytterligare folkomröstning om skotsk självständighet och splittring i ett antal politiska frågor. Det fanns inget som tydde på att man lätt skulle kunna förutsäga hur det extra valet i Storbritannien skulle gå.
May gjorde till synes en kraftig missbedömning i att kalla till val, inte minst med tanke på att backlash från besvikna ”remain”-röstare i en viss ålder verkar ha varit det som avgjorde till hennes nackdel.
Labourledaren Jeremy Corbyn, som står mycket långt till vänster och i svaga stunder ägnar sig åt en ganska populistisk ”allt-åt-alla-politik”, har fått så stort väljarstöd fast han har varit ifrågasatt som partiledare på grund av trötta EU-anhängare. Valen i både Storbritannien och Frankrike visar att förhållningssättet till EU kan vinna och förlora val.
May befinner sig nu i rävsaxen och måste överväga olyckliga allianser för att få som hon vill. Protesterna har varit högljudda över förslaget om samarbete med bakåtsträvande Democratic Unionist Party, DUP. May har dessutom utnämnt en person som tror att homosexualitet kan ”botas” till sitt kabinett.
Det är en intressant fråga varför konservativa så ofta hamnar i fällan att de bortser från att socialkonservatism är ett annat djur än ekonomisk och politisk konservatism? Plötsligt pratar man sängkammarfrågor och aborträtt, som om den konservative väljaren givet vill lägga sig i vad folk gör med sina kroppar, istället för att värna lag och ordning eller ordning och reda i de offentliga finanserna.
Arbetslinjen och abortlinjen behöver inte löpa parallellt. Det är något sorgligt och ovärdigt över det. Vem-ligger-med-vem-och-ska-det-verkligen-vara-tillåtet? Sängkammarpolitiken hör numera Trump-administrationen till, snarare än europeiska konservativa. Bör May samarbeta med bakåtsträvare som DUP? Ska hon utnämna homofober till sitt kabinett? Hitintills finns inget som tyder på att konservativa väljare är intresserade av det. För dem som är åskådare till den trumpifierade Tory-teatern verkar det som en oväntat grav missbedömning för att komma från ett rutinerat parti.
Men Theresa May sitter kvar, trots strategiska misstag. Stefan Löfven gjorde detsamma. Det verkar vara en ny metod för europeiska ledare: att hota med avgång om man inte får som man vill och sedan sitta kvar med dårens envishet, oavsett.
Från EU-perspektiv är det valets påverkan på Brexitprocessen som är intressant. Ett ”hängt parlament” utan tydlig majoritet gör Brexitprocessen svårare att förutsäga. Vi kan dock veta säkert att yngre remainröstare, särskilt de mellan 25 och 44 år, har uttryckt missnöje med regeringen May genom valurnorna. Det är en inflytelserik grupp.
Det kan alltså bli svårt för May att hålla på en ”hård Brexit” och behålla makten. En annan intressant tanke är att Storbritannien skulle kunna ansöka om medlemskap på nytt när de äldre Brexitväljare som drev valresultatet dit inte längre röstar.