Fredrik Gunnarson och Lukas Orwin spelar Mathissen på Bjärnums Stadsteater. Foto: Linda Nehlstedt

Utmärkt samspel i Bjärnums Mathissen

RECENSION

scen
Mathissen
Av: Harold Pinter
Scen: Bjärnum Stadsteater, 7 juli 2017
Regi: Fredrik Gunnarson
Teknik och scen: Martin Liljegren
På scen: Fredrik Gunnarson, Lukas Orwin

En cementtråkig källarlokal, utan fönster och möblerad med två sunkiga tältsängar, utgör spelplatsen för årets uppsättning på Bjärnum Stadsteater. Hit kommer de två vapendragarna Ben och Gus för att vänta. Vänta under en obestämd tidsrymd, vänta tills det så småningom blir dags att utföra ännu ett jobb.
Att det inte rör sig om något vanligt verkstadsarbete framgår per omgående och nervositeten i det klaustrofobiska rummet är påtaglig. Gus (Lukas Orwin) knyter skor och kallpratar om porslin, Ben (Fredrik Gunnarson) slöläser med tillkämpad nonchalans en allt skrynkligare tidning.

Harold Pinters Mathissen (The Dumb Waiter) handlar om makt och kommunikation – det gör i princip samtliga Pinters pjäser – och det är ganska fränt att kampen mellan den hispige Gus och den luttrade Ben rör sig på så många olika plan.
Ett tjafsande om helt ovidkommande ting kan plötsligt flamma upp och övergå i fysiska hot, Gus sökande efter ledtrådar kring det kommande uppdraget och vilka instruktioner de egentligen har fått river allt djupare sår i Bens försvarsmur.
I det här teaterstycket finns även absurda inslag i form av en omvärldskommunikation via en mathiss, vilket väcker frågor såväl på scen som i salong. Varför kommer beställningar på maträtter ner till källaren? Är restaurangen ovanför i drift? Är lokalen de befinner sig i ett före detta kök? Och den där mystiske chefen Wilson – vad och vem representerar han?

Problemet med de absurda inslagen är att det blir svårt att hitta en fungerande kontext. Tidigt förlorar jag viljan att försöka tolka handlingen, lutar mig istället tillbaka och njuter av den härliga språkhumorn. Som när Ben förklarar för Gus att han tror att det är fel på flottören. Flottören? Ja, flottören. Jaha. Flottören. Flottören. Ordet upprepas och upprepas. Andra gånger spegelvänds dialogen. Det som kollegan Ben just har sagt formuleras strax exakt likadant av kollegan Gus …
Allra skojigast blir det när de bägge yrkesmördarna diskuterar möjligheten att gå på fotbollsmatch. Gus funderar kring vilka lag som eventuellt kan ha hemmamatch just ikväll, varpå Ben irriterat brister ut i repliken ”Alla lag i hela världen spelar borta!”. Det där gnabbandet är riktigt roligt.

Men, tyvärr, i jämförelse med tidigare uppsättningar på Bjärnum Stadsteater är Mathissen mindre skarpslipad. Den där närmast plågsamma intensiteten som präglade de föregående två årens monologföreställningar infinner sig inte den här gången.
Skådespelartekniskt är det fortfarande förstklassigt – Orwin och Gunnarson svarar båda för utmärkta insatser och har ett likaledes utmärkt samspel – men Pinters pjäs känns som ett teaterakademiskt experiment snarare än en föreställning att identifiera sig själv och/eller sin samtid i.
Och så kan det naturligtvis få vara, fast när jag lämnar Gunnarsons mysiga lilla teaterlada den här gången gör jag det med en axelryckning. Har redan glömt de öden och den döden som marionetterna Ben och Gus utsattes för. Jag visslar bara lite muntert och traskar obekymrat hemåt i sommarkvällen.

scen
Mathissen
Av: Harold Pinter
Scen: Bjärnum Stadsteater, 7 juli 2017
Regi: Fredrik Gunnarson
Teknik och scen: Martin Liljegren
På scen: Fredrik Gunnarson, Lukas Orwin