Monique Schwitter. Foto: Matthias Oertel

En vacker roman om kärlek och svek

Recension/litteratur

BOK
Det ena i det andra
Författare: Monique Schwitter
Översättare: Dorothee Sporrong
Förlag: Norstedts

Den namnlösa huvudkaraktären i Monique Schwitters roman Det ena i det andra ger sig ut på en minnesfärd bakåt i tiden genom sina förhållanden, allt mot en fond av nuet och vardagen. En vardag där hon som fyrtioårig tvåbarnsmamma kämpar med den stökiga och osäkra tillvaron en spelberoende äkta man för med sig. 
Det hela börjar med att hon en dag googlar en av sina gamla pojkvänner och finner att han tagit livet av sig. Det blir början på en berättelse om kärlekar och älskare. Som den författare och teatermedarbetare huvudkaraktären är skriver hon ned sina minnen, gör det till sitt projekt, sin nya bok.

Hela tiden glider texten ut och in från huvudkaraktärens nu och hennes minnen. Ibland söker hennes gamla pojkvänner upp henne, de sitter som projektioner mittemot henne på bussen och samtalar med henne. Hon för en dialog med sig själv och sina minnen av dem.

 
Huvudkaraktären har en hund, en tik, som agerar som en sorts tyst motspelare, någon hon kan prova sina tankegångar på och använda som ursäkt för att sätta ord på känslor och tankar. Ett tyst, men nödvändigt, bollplank.
Monique Schwitter använder inga tankstreck, inga citationstecken, inget av de skiljetecken som brukar markera talat språk och dialog.
Kanske för att det som sägs inte är talat rätt ut i luften, det är helt enkelt hennes upplevelse av vad som sagts, eller inte sagts. Det är rakt igenom skrivet i jagform, läsaren är alltid väldigt nära huvudkaraktären, nästan inuti henne och det ger stundom ett förvirrat intryck, stundom glasklart.

Ibland är övergångarna mellan scenerna inte helt tydliga, mycket till stor del för att berättelsen utspelar sig helt i hennes inre och i återberättandet av minnen för en skriven historia. Hon får feber, går och lägger sig och tänker på en av sina tidigare pojkvänner. Vips är man där, i nutid. Och ändå i febern. Och sedan i febersömnen och i drömmen om tidigare pojkvän. Hur mycket är feberfrossa och förvrängda drömmar, hur mycket är sanningsenliga minnen? Och finns något sådant som sanningsenliga minnen?
Det tycks inte spela så stor roll, hela denna minnesprocess blir för henne en process att läka efter ett stort svek.
Berättelsen är full av berättelser och symboler. Ett odrägligt knackande i hennes huvud blir en morsekod hon försöker tolka. En flygande pingvin börjar tala med henne. En man tar henne med genom öde gator och kyrkogårdar samtidigt som han berättar en gammal saga hennes mormor brukade berätta för henne, en kärlekstragedi.
Alla kapitel är uppdelade efter männen i hennes liv, och de flesta har tilldelats namn efter Jesu lärjungar. Omslaget är en Jungru Maria-ikon, med en kniv i hjärtat. 
Där finns männen och madonnan som kantstötts av livet, även om hon sällan uppträder som värst kantstött. Snarare verkar livet ha gjort henne stark och seg.

Det ena i det andra må vara en berättelse om kärlek, svek och självläkande, men den är aldrig nostalgisk, sentimental eller fjäskande. Den är svävande, reflekterande, undersökande, och då och då väldigt vacker.

BOK
Det ena i det andra
Författare: Monique Schwitter
Översättare: Dorothee Sporrong
Förlag: Norstedts