Jan-Erik Wideberg. Foto: Moa Dahlin/arkiv

En händig harpspelare

Som tidigare meddelats har Jan-Erik Wideberg, grundare och ledare för Harpolirarna gått bort efter en tids sjukdom.
Jan-Erik föddes den 15 november 1942 i Oskarström i Halland. Efter sin militärtjänst som kustjägare vid KA1 började han arbeta som modellsnickare vid Volvo, där han bland annat var med att utforma Volvo 140.
Jan-Erik utbildade sig därefter till slöjdlärare i Linköping och fick 1967 anställning i Eslöv inom kommunens skolor.

Uppväxten var fylld med musik och Jan-Erik lärde sig tidigt att traktera både klarinett och fiol. När han kom till Eslöv började han spela med en blåsorkester, men bytte snart ut klarinetten mot stråkinstrument och folkmusik.
Tillsammans med Leo Sydborn och Tuve Wällstedt bildade han trion Låt gå som spelade skånsk folkmusik på fiol, träskofiol och så småningom nyckelharpa.
På spelmansstämmorna var Jan-Erik en flitig gäst med familj och spelkamrater. De mångåriga besöken på Stöde-stämman i Medelpad kröntes 1983 med en guldmedalj i samspel på träskofiol med trion Låt gå.
År 1977 var Jan-Erik med att bilda danslaget Ringsjögillet där han också dansade tillsammans med sin hustru Ingegerd.
Låt gå började spela till Ringsjögillet inför deras första utlandsresa till Holland. När Harpolirarna hade bildats tog sedan de över och spelar fortfarande till Ringsjögillets danser.

Harpolirarna växte fram ur knåpandet med att bygga nyckelharpor och andra folkinstrument. Jan-Erik hade kurser i nyckelharpsbygge i drygt 20 år. Det blev inte bara bygge utan även spel vilket eldsjälen Jan-Erik ledde och uppmuntrade, eftersom han tyckte att de instrument som man byggt också skulle användas.

År 1985 fick Jan-Erik Eslövs kulturstipendium. Motiveringen löd: ”För hans insatser för insamling, bearbetning och spridande av kunskap om folkdans och folkmusik i text och ton liksom för hans fruktbärande cirkelledarverksamhet och instrumentbyggeri”.
Vid Harpolirarnas spelningar fattas nu en framträdande person, musikant och god vän som med sin kunskap och ödmjukhet betytt mycket för oss. Men Jan-Eriks minne lever kvar i de instrument han hjälpt oss att bygga och uppskatta och i den musik som nyckelharporna frambringar.
Vila i frid, Jan-Erik!