Utveckla samarbetet i Norden
Det nordiska samarbetet är en förebild för många andra ländergrupper i världen. På många sätt är det unikt genom den långa traditionen, språkgemenskapen och den kulturella närheten.
I en ny intressant bok, Norden sett inifrån (Santérus förlag), skriver ett antal tidigare nordiska ämbetsmän, politiker och forskare om det nordiska samarbetet, hur det utvecklats och vad det kan bli.
Redan i slutet av 1800-talet inleddes ett samarbete för att samordna lagstiftning i de nordisk länderna när nordiska juristmöten började hållas. På flera civilrättsliga områden samordnades regelverken vilket underlättade ekonomiska och privata kontakter över gränserna.
Det nordiska samarbetet har till stor del drivits på underifrån, genom medborgarkontakter. 1919 bildades Föreningen Norden i Sverige, Norge och Danmark, några år senare i Island och Finland. De har betytt mycket för den nordiska tanken. I dag ser få det som en utlandsresa att åka över en nordisk gräns.
Efter andra världskriget försökte framför allt Sverige få till stånd en nordisk försvarsunion. Det lyckades inte, utan tre länder gick in i Nato, Finland tvingades skriva på en samarbets- och biståndspakt med Sovjetunionen och Sverige fortsatte sin neutralitetspolitik.
Delvis som följd av detta misslyckande bildades Nordiska rådet 1952, där parlamentariker från de nordiska länderna samlas för att diskutera och rekommendera regeringarna olika gemensamma lösningar.
1950-talet var det nordiska samarbetets guldålder, konstaterar bokens redaktörer Claes Wiklund och Bengt Sundelius. Då infördes för medborgarna viktiga reformer som passfrihet, gemensam arbetsmarknad och ett gemensamt socialt skyddsnät.
Men samarbetet har inte bara haft framgångar. Nordek-planerna på ett utvecklat ekonomiskt samarbete efter att EU-dörren verkat stängas av franske presidenten de Gaulle misslyckades. Istället bildades den nordiska investeringsbanken.
Efter Danmarks och framför allt efter Finlands och Sveriges EU-inträde har det nordiska samarbetet gått i stå. EU-reglerna hindrar ibland nordiska särlösningar, och ländernas regeringar prioriterar EU-samarbetet före nordiska lösningar.
De senaste åren har dock försvarspolitiskt samarbete inom Norden utvecklats, något som var tabu att diskutera öppet under det kalla kriget. Det beskrivs av bland andra den förre finske försvarsministern Jan-Erik Enestam.
I ett avslutande kapitel tittar de båda redaktörerna framåt och diskuterar hur det nordiska samarbetet kan utvecklas. De konstaterar att de pådrivande nordisterna har blivit färre på senare år. En nystart behövs.
Varför inte slå ihop ländernas Föreningen Norden till en gemensam med en ledande expolitiker i spetsen? Det skulle kunna bli en mer pådrivande organisation.
Direktval till Nordiska rådet, kanske genom ”dubbelmandat” så att folken bland sina riksdagsledamöter väljer också Nordiska rådets ledamöter, är ett annat förslag.
Såväl de intressanta redovisningarna som de framåtsyftande förslagen är väl värda att diskutera. Nordensamarbetet kan absolut utvecklas även på 2000-talet.