Annons

Euforin som började falna

Opinion Tillträdets skimmer borta?
Opinion • Publicerad 22 juli 2017 • Uppdaterad 13 december 2021
YGEMAN. Länge populär, men infriades förväntan?    FOTO: TT
YGEMAN. Länge populär, men infriades förväntan? FOTO: TT

OPINION

Det höll ett tag. Anders Ygeman uppfattades länge, ganska brett från höger till vänster, som en garant för pragmatisk stabilitet i svensk politik. Smekmånaden har nu definitivt passerat och det är dags att allvarligt börja ställa sig frågor om hur rimligt det är att en minister så lätt lyckas slå sig undan från ansvar för oroligheter, en polisverksamhet med svåra brister och rekryteringsproblem och vad som ser ut att vara ett betydande ansvar i Transportstyrelseaffären.

Annons

På en minister tillkommer mer än att bara stundvis dyka upp som frontfigur för profilering i för regeringen tunga frågor. Det finns även en verklighet att ta tag i, och agera seriöst i, när man har titeln inrikesminister.

När Stefan Löfvens regering 2014 tillträdde kom Anders Ygeman snart att uppfattas som lite av en de mångas favorit, inte minst från borgerligt håll betraktat.

Favorit är möjligen ett överord i sammanhanget, men för många verkade faktiskt han sticka ut som ett mer positivt exempel i ett övrigt mycket sämre lag. Detta avser just den inledande perioden, när regeringen ännu var någorlunda färsk. Vad som står klart är att en förändring ser ut att vara på gång, om den alltså ännu inte redan har ägt rum. För bakom den samlade fasaden ser den tidigare uppfattade kompetente och av ansvarstagande präglade Ygeman nu rätt forcerad.

Resan som nu under några år har varat är politiskt fascinerande. Hur gick det egentligen till? Hur kunde den före detta vänsterinriktade infrastrukturpolitikern som gemene man inte ens kände till för tre år sedan uppmäta en så bred popularitet – dessutom så snabbt?

Det krassa svaret måste vara att Ygeman, till en början framgångsrikt ska erkännas, skickats fram i de större politiska frågor som berört statens kärnuppgifter.

Det kan inte röra sig om något annat än en högst medveten strategi. Inrikesministerportföljen uppfattades först av många som ett märkligt tilltag, under den förra regeringen förekom trots allt inte ens en sådan. Nu gav den dock tacksamma chanser att skicka fram en politiker som framstod som såväl kall som sakligt besinnad att göra sparsmakade uttalanden om allt från migration till tryggheten på gatorna.

När socialdemokratin lagom mot valrörelse skulle börja tuffa till sin retorik behövdes någon. En karaktär som inte var statsminister, nu, skickades fram.

En professionell attityd i all ära, men hur har egentligen Anders Ygeman på sistone figurerat? Bilden av en defensiv och ganska nonchalant hållning uppstår här.

I slutet av juni, i samband med en interpellationsdebatt, uttryckte ministern en rent oseriös överlägsenhet genom att medan en riksdagsledamot ställde en fråga grimasera fånigt.

Tidigare i våras, i maj, släppte Polisförbundet en undersökning som påtalade stora brister i organisationen. Då var Ygeman inte särskilt brydd. Trots svåra rekryteringsutmaningar och behov av tillskott var hans närmast oförstående tillbakavisande.

Annons

– Jag tror att vi ändå ska säga att svensk polis är jäkligt bra, sade han kort till Svenska Dagbladet den 5 maj.

På sistone har Anders Ygeman än en gång hamnat i händelsernas centrum. Möjligen inte i lika smickrande uppvisningsmiljö denna gång.

I samband med Transportstyrelseaffären har Ygeman hittills lämnat uppgifter som kan tolkas som att han var den minister som först fick kännedom om Maria Ågrens agerande.

Ygemanbilden krackelerar steg för steg.

Max Eskilsson
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons