Hijab-symbol för förtryck – men inte ditt problem

Kan man vara feminist och bära hijab? Eller ska frågan omformuleras till, kan man vara feminist och kritisera hijaben? Ja och ja. Det kallas intersektionalitet och det kallas demokrati.
2013, sensommar på semester i Marseille. Svt nyheter publicerade på webben en artikel om initiativet hijabuppropet, som kom till som ett svar efter att en höggravid kvinna med hijab attackerades med slag och rasistiska glåpord i förorten Farsta utanför Stockholm.

På Twitter och Instagram vimlade det av bilder på främst kvinnor, men även några män, som lindat en sjal om huvudet med anledning av hijabuppropet.
Bland kända ansikten syns bland andra Åsa Romson (MP), Veronica Palm (S) och komikern och programledaren Gina Dirawi.
Jag publicerade en bild på mig och min vän på Instagram. Texten till fotot lyder ”Vad hände med mänskliga rättigheter? Vad hände med religionsfrihet? Idag beslöjar vi oss i solidaritet! #hijabupproppet”

2014 under lunchtimmen en arbetsdag. Min dåvarande kollega satt i lunch rummet. Jag minns att hon ropade med entusiasm i rösten,
– Sara, kan inte du komma hit och ställa mig en utmanande fråga? Debattera med mig.
Jag slog mig ner vid henne där hon satt och åt. Jag frågade henne ifall hon tyckte att hijaben är kvinnoförtryckande. Hon som satt där, mittemot mig, är muslim men inte beslöjad själv. Men hennes mamma är.

Det tyckte hon inte. Snart var vi närmare 20 personer som var samlade runt bordet och diskuterade. Värt att nämna är att majoriteten av de som var anställda där då är muslimer.
Det blev väldigt högljutt, men jag hörde ändå hur min dåvarande chef fick frågan ifall hon går till någon moské eller kyrka, varpå hon skrek ”Nej här går vi inte till några jävla moskéer inte!” Jag kokade av ilska.
Men för att bli tagen på allvar satte jag på mitt pokerface. Jag riktade min diskussion mot henne.

2014 var också året då Shatila Salami blev den första kvinnan i hijab i Sveriges räddningstjänst. Hon var även den första kvinnan i Europa som gjorde militärtjänst i hijab.
Dessa händelser finns i min minnesbank i mitt huvud och ligger i ett fack som heter ”normalisering av hijabis”.

Men på senare tid, närmare bestämt de senaste månaderna har hijaben uppmärksammats mycket och med jämna mellanrum, inte minst på global nivå. amerikanska CoverGirl, signar Nura Afia, deras första skönhetsambassadör i hijab. Nyhetssajten Mic som har säten i Europa och USA gör tv om artisten Mona Haydar och hennes singel “hijabis” och Nike lanserar hijab för idrottande muslimska kvinnor.

Jag jublar inombords. Jag gråter av glädje. Jag ler så jag får ont i kinderna. För det är vad man gör när det känns som att ens generation kommer att göra avstamp.
Och att världen är på väg i rätt riktning. Men ändå är hijaben kvinnoförtryckande.

Det är en klädsel och livsstil definierad av män. Den finns för att kvinnor inte ska visa delar av sina kroppar för män så att männen inte ska bli attraherade av dem. Medan män inte har samma krav på sig.
Hijaben är heteronormativ då kvinnor får klä sig hur de vill inför andra kvinnor, det förutsätter att kvinnor inte kan bli attraherade av andra kvinnor. Och den förutsätter att kvinnor som är heterosexuella inte kan känna samma lust för män, som heterosexuella män kan känna för kvinnor.
Här råder en maktstruktur som inte går att undkomma.

Varför jag publicerade bilden på Instagram i solidaritet? Varför jag kokade inombords när min förra chef klantade sig? Varför jag gråter av glädje när världen försöker normalisera hijaben? Det är väl klart jag gör, det borde alla göra. Alla människor har samma rätt att känna sig trygga på gator och torg och våld, trakasserier och utfrysningar mot minoriteter är ett hot mot demokratin och orsaken till allt elände i världen.

För att knyta ihop säcken, mina svenska värderingar kring jämställdhet och vad målet är för mig som kvinna, är nödvändigtvis inte det samma, målet, för alla kulturer.
Jag beundrar hijabi kvinnor, speciellt i Sverige som trots allt hat som gror i människor mot dem på grund av brist av acceptans och osäkerhet vågar leva sina liv som de vill.

Vi är ganska bra på att vara öppensinnade i Sverige, men det finns en bit kvar att gå. Vi behöver inte frysa ut och attackera något som vi inte gillar, eller något som vi inte förstå oss på.
Det handlar om att våga acceptera. Det handlar om att jag sköter mitt och du sköter ditt. Vi behöver inte alltid vara överens. Speciellt när det bryts ner till så personliga och intima frågor.

Dagens fråga

Ska du ha en riktigt julgran i år?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar