Här synliggörs kamp och kvinnohistoria

Litteratur/recension

När dr Rudolf Steiner var i Stockholm 1908 höll han bejublade föreläsningar och betraktades som teosofins nya fixstjärna. Konstnären Hilma af Klint blev helt fascinerad och bjöd in honom till sin ateljé. Men han fann hennes målningar ointressanta. Han rådde henne att behålla dem för sig själv. ”Världen är inte redo för era tankar. Människor kommer inte förstå dem ens om femtio år”.

Så kan det ha låtit enligt Anna Laestadius Larsson som nu skrivit boken Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint. Vad som är sant eller ej kan vara svårt nog att veta i en vanlig biografi, är det som här fråga om biografisk fiktion blir det än svårare. För även om Hilma, när hon dog 1944, lämnade efter sig 193 stora målningar plus 1000 andra mindre verk och över 100 anteckningsböcker så finns det väldigt lite information om personen Hilma.

Det stämmer i alla fall att hennes måleri först 2013 fick sitt riktigt stora genombrott med Moderna Museets utställning – Hilma – en abstrakt pionjär. Nu var tiden mogen för att ta till sig hennes måleri, men tankevärlden det representerade och som upptagit henne hela livet är fortfarande svårförklarlig och mystisk och något vår tid har svårt att tillägna sig. Hennes livsverk har därför reducerats till abstraktioner och hon själv till modernist före modernisterna.

Men Laestadius Larsson sätter in Hilma i ett sammanhang, berättar hennes historia och gör henne mer till en människa av kött och blod än en gåta. Hon föddes 1862 och levde i en tid av stora förändringar. Det fanns mycket som var okänt och 1800-talet var upptäckternas tid. Stora framsteg gjordes inom vetenskap och medicin, men jämställdheten var långt borta vid 1800-talets slut även om det efterhand öppnade sig allt fler möjligheter för kvinnor med jobb, utbildningar och kommunal rösträtt.

Men kvinnliga konstnärer togs inte på allvar. Efter 8 års konststudier ombads Hilma ta hand om sin mor tills hon hittat en lämplig make! Hon hade väl inget bättre för sig, ansåg man. Men Hilma lät sig inte styras, hon levde närmast asketiskt och försörjde sig med porträtt- och illustrationsuppdrag för att kunna ägna sig åt sitt måleri och den andliga världen. Ockultism låg i tiden och Hilma deltog i flera esoteriska sällskap. Hon ville med sitt måleri synliggöra den osynliga världen för människorna. Det var det som drev henne.

Och Laestadius Larsson har i sin tur använt sig av Hilma af Klint för att synliggöra ännu en bit intressant kvinnohistoria genom att teckna en bild av en självständig, målmedveten kvinna med en egen stark vilja.

En kvinna som kämpade och brann för det hon trodde på trots omgivningens starka tvivel.