Stark film om Zweigs liv

Historier från nazitiden slutar aldrig att fascinera, intressera och framförallt förfära. I Farväl Europa får vi följa en av alla de judiska kulturpersonligheter som flydde Hitlers Tyskland för att rädda livet.

Handlingen utspelas från 1936 och sex år framåt, och skildrar den firade österrikiske författaren Stefan Zweigs liv i exil i Buenos Aires, New York och sista adressen i brasilianska Petropolis.

I filmens öppning återfinns han på den internationella författarkongressen i förstnämnda världsmetropol, och pressas där hårt av omgivningen att offentligt fördöma Hitlerregimen. Något han på välformulerade grunder vägrar att göra.

Redan på det här stadiet stället Farväl Europa frågor om konstnärens rätt alternativt skyldighet att hålla sig utanför det politiska spektret. Samtidigt är det här också en film om Zweigs svårigheter att hitta sin plats i exil utan vare sig fast punkt i tillvaron eller dito uppehållstillstånd.

Författaren är förvisso hyllad, men tjänster kräver gentjänster, och han mer eller mindre tvingas ställa upp på diverse evenemang för att behålla maktens gunst. På samma gång förväntar sig sämre lottade kulturkollegor att Zweig ska uträtta under, och få ut dem ur Tyskland.

Det behöver väl knappast påpekas att det här är en film som både har flera lager och ställer frågor mellan raderna. En stark, inte sällan tjusig skapelse berättad i ett lagom lunkande tempo med idel lysande skådespelarinsatser är det här också. Den som vill skulle också kunna hävda att det vilar ett gammeldags, aningen teatraliskt inslag över denna anrättning, och det är faktiskt enbart menat som något positivt.