En smärtsamt rak verklighetsskildring

Vår barndoms himmel var oskyldigt blå, men nu har den fått en svavelgul färg. Omvärlden tränger sig på vare sig vi vill eller inte. Kjell Westös senaste roman inleds på 60-talet och mynnar ut i vår egen mörka, cyniska tid. Det är en bred, episk roman om familjeband, kärlek och vänskap men också en kritisk analys av hur våra minnen färgas av kön, klass och tidens gång.

Det är kärleken som gör att vi minns och det är ur kärleken som berättelserna kommer. Vi känner igen Westö från hans tidigare romaner, men han är nu påtagligt mörkare än förut.

Romanens jag och berättare är en Helsingforspojke som växer upp i närheten av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en stor gård inte långt från hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir kamrat med den självsäkre Alex och lär känna familjen, som bär på hemligheter under den tjusiga ytan.

Han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella. Deras band är starka men relationen är hopplös, vilket gör att de vare sig kan välja eller välja bort kärleken. På samma gång förändras världen runt omkring dem, vilket också påverkar deras liv.

Det här är en roman om kärlekens möjlighet eller omöjlighet mellan människor av olika samhällsklass. Klassperspektivet är det starkaste temat och gestaltas med stor skärpa och mycket allvar. Berättaren är av lägre medelklass och är fattigare och mindre lysande än de han berättar om.

Westö skriver hela tiden om samtiden, även när han skriver om det förflutna. Dåtid och nutid flyter ihop. Vi kan aldrig fly från det förflutna, den historiska bakgrunden, som även formar vår samtid och som har ett starkt grepp om samtliga huvudpersoner i romanen.

På 60-talet var också minnena från andra världskriget fortfarande mycket starka i Finland. Men minnet är en stor sagoberättare. Hur mycket är sanning av det vi minns? Eller är det vi minns bara något vi drömt?

Westö skärskådar de historiska och sociala sammanhangen, som styr samtiden. Han håller sig till ett beprövat och realistiskt sätt att berätta en historia, där han ytterst sällan tar ut svängarna vare sig språkligt eller formmässigt.

Hans prosa känns ganska nedskruvad, då han ständigt undviker det högstämda. Han skriver koncentrerat för att inte säga stramt och ohöljt osentimentalt. Den svavelgula himlen blir till en smärtsamt rak verklighetsskildring. Nutiden är enligt Westö lika mångbottnad som 30-talet var, med stor arbetslöshet, ökande samhällsklyftor, främlingsfientlighet och politisk oro runt om i världen.

Historien upprepar sig inte men den rimmar, som Mark Twain lär ha sagt en gång.

Det känns som att Westö hela tiden tar nya steg framåt med sitt författarskap, att han alltså blir bättre och bättre. I Den svavelgula himlen finns ett självklart driv i sättet att berätta, som gör att jag hela tiden är nyfiken på vad som ska hända härnäst. Det är en tät och ytterst välskriven historia.Klasskillnaderna skaver och gör ont, vilket gör den även till en roman om moral. Du är dina gärningar, vare sig du vill eller inte.

Frågan är om jag redan läst sommarens och höstens bästa roman?