Måleriet blev en räddningsplanka

Det märks inte utanpå att Helena Johansson har haft det tufft med sig själv. Hon är pigg, verbal och har lätt till skratt. Det gamla huset med halmtak har inretts stilenligt. Där är prydligt och fint. En handfull tavlor i bjärta färger pryder väggarna i de olika rummen. När vi sätter oss ner för att prata om hennes konst träder en annan historia än väntat fram, då hon börjar berätta om orsaken till att hon för tio år sedan började måla.

Kreativiteten hade alltid funnits där och som ung vuxen lade Helena ner mycket tid på att renovera hem och möbler. På gymnasiet insåg hon att pluggande inte passade henne, så hon hoppade av och tog diverse kontorsjobb i stället. Hon tog på sig mer och mer och stod till slut som ansvarig för två kontor för ett företag i gummibranschen.

– Jag älskade mitt jobb, det var full fart och på kvällar och nätter renoverade jag. På helgerna var det festande som gällde. Så det höll ju inte i längden, säger hon.

Under två år närmast före kraschen upplevde Helena en onormal trötthet. Hon blev också sjuk oftare än vanligt och kände att hjärnan inte fungerade med irritation, ilska och glömska som påtagliga symptom.

– En gång satte jag mig i bilen och körde hem. Det var bara det att jag inte bodde där längre, utan hade flyttat därifrån för länge sen, säger hon.

Familj och vänner uppmanade henne att dämpa sig och inte vara en sån ”duracellkanin”.

Och plötsligt tog det bara stopp. Livslusten tröt och Helena försökte ta sitt eget liv genom en överdos tabletter.

I sista stund ångrade hon sig och kontaktade en släkting. På sjukhuset ansåg man att hon behövde vila en liten stund och sjukskrev henne i två veckor – vilket inte räckte på långa vägar:

– Första månaden sov jag bara. Jag var sjukskriven under ett helt år och började under den tiden måla. Det var allt jag orkade, säger hon.

Med tiden blev hon nästan manisk i sin nya hobby; det var ju så roligt att måla. Vid återgången till jobbet fick Helena färre arbetsuppgifter av den omtänksamme chefen, men såg det som kritik mot sin förmåga och sade upp sig. Hon målade i stället mer och märkte till sin glädje att folk gillade verken och köpte allt hon producerade. Men allt har inte varit till försäljning.

– Först målade jag väldigt mörkt och eftersom motiven går att förknippa med ett visst mående ville jag inte se dem hemma hos folk jag umgås med.

För sitt dåliga mående hade Helena fått vanlig antidepressiv medicin. För många människor fungerar den bra, men för henne blev det nästan tvärtom:

– Jag ville ta livet av mig igen och kom inte ur det förrän jag slutade med medicinen. Men jag mådde ju ändå inte bra, säger hon.

– Tillvaron var kaos, jag var splittrad, glömde vad jag höll på med och kunde påbörja en ny uppgift medan jag var mitt uppe i en annan.

Återigen trappade hon upp sin arbetsbörda och startade flera företag, såväl ensam som tillsammans med sin dåvarande pojkvän, bland annat med syfte att starta butik.

– Men det var ju inte min grej. Jag var en sån som gärna drog igång projekt men hade svårt att slutföra dem.

Efter utbrändheten och den efterföljande depressionen blev Helena aldrig sig själv igen. Hon hade ont i magen, var ständigt trött och drabbades av panikångest och slutligen social fobi. Under flera år var hon i praktiken isolerad och kunde inte gå ut eller träffa folk – inte ens nära släktingar. Till slut hamnade hon åter inom psykvården.

– Jag har aldrig tänkt att det var något fel med mig. Det är alla andra som har varit som utomjordingar i stället. Alla andra har varit tråkiga, för jag är ju den som orkat vara uppe senast på alla fester och haft flest projekt igång, säger Helena.

Mycket av hennes maniska beteende har kretsat kring färg och form, till exempel ommöblering, omtapetsering och möbelrenovering.

– Jag kunde möblera om varje gång jag städade, klä en hel vägg med små bilder för att jag inte hittat rätt tapet eller måla om sovrummet tre gånger under en vecka, bara för att hitta rätt vit nyans.

Läkaren på vårdcentralen trodde hon var deprimerad, men på den psykiatriska öppenvårdskliniken fick hon till slut rätt hjälp. En utredning gav vid handen att Helena Johansson har en svår form av adhd, vilket skulle kunna vara orsaken till många av de problem hon upplevt – men även förklara många av hennes tillgångar, såsom den omfattande kreativiteten och det starka drivet.

– Den första adhd-medicin jag provade gjorde mig så avslappnad att jag trodde jag skulle dö, säger hon.

– Läkaren förklarade att det berodde på att det var första gången i mitt liv som jag blev lugn inombords.

Men medicinen, som var tänkt att verka under större delen av dagen, gick ur kroppen alldeles för snabbt, redan efter fyra timmar. Andra sorter fungerade inte heller.

– Skillnaden mellan att vara ’på’ och ’av’ medicinen var så stor att jag inte kunde hantera den, och blev i det närmaste psykotisk, säger Helena.

Då var det bättre att vara obehandlad, resonerade hon. Det höll dock inte mer än en kort period innan det var dags för nästa krasch. Hon blev inlagd på sjukhus, lämnade pojkvännen och hittade så småningom ett hållbart sätt att hantera toppar och dalar i måendet. En ny diagnos – bipolaritet – tillkom och kastade än mer ljus över situationen, och hon känner numera en god självkontroll.

Numera målar hon när hon är uppåt, vilket är mest hela tiden. I våras beslöt hon att satsa på att nå en större publik med sin konst. Prov på densamma hittas därför både på Facebook och Instagram.

– Jag blir glad för väldigt lite – det kan räcka med en fin kommentar – och försöker dessutom använda måleriet även de gånger det känns jobbigt. Jag vet ju att kaoset släpper om jag håller på ett tag, säger Helena.

– Jag har accepterat mitt öde och kan tänka att vad stark jag är som klarat mig igenom detta.