Birgitta skriver sig ut ur mörkret

Birgitta hade drabbats av makuladegeneration, eller åldersförändringar i gula fläcken som det kallas – fast i hennes fall var det inte åldersbetingat.

Hur skulle det nu gå med skrivandet, som varit hennes stora intresse genom hela livet? Hon som författat mängder med noveller och dikter vid sidan av sitt dagboksskrivande såg nu knappt längre handen framför sig.

Oberoendet som alltid varit så viktigt skulle delvis visa sig bli ännu en eftergift.

– Jag som hela livet varit väldigt självständig. Den förändringen har varit jobbig många gånger.

I början trodde både hon och läkaren att sjukdomen skulle smyga sig på långsamt. Sagt och gjort, Birgitta och maken sålde huset på Ljungdala och skaffade lägenhet i stan, så att hon skulle ha närmare till jobbet inom vården och slippa ta bilen när det var mörkt.

Hon, som i 20 års tid arbetat som grafiker på Norra Skåne och innan dess på Sydsvenskan, hade för bara ett par år sedan sadlat om till undersköterska. Hon hade tänkt jobba inom sitt nya gebit i flera år till.

Så blev det nu inte. Sjukdomsförloppet gick fortare än någon hade kunnat ana.

– 2015 kom jag till en punkt då jag kände att jag var en säkerhetsrisk. Då konstaterade läkaren att jag hade 40 procents syn på det ena ögat och 30 på det andra.

Beskedet väckte starka känslor.

– Jag var väldigt ledsen. De säger att synen representerar 80 procent av ens sinnen, de övriga 20 är hörsel, smak och känsel. Visst kan man öva upp de andra men det blir aldrig samma sak som att se.

Kort därpå var synen i princip helt borta.

I lägenheten i Hässleholm rör hon sig till synes obehindrat. Hon sätter på kaffe, slår sig ned i ena änden på soffan och tar fram den lilla bärbara datorn som blivit hennes väg tillbaka till livet efter den allra svåraste tiden.

Här hemma är synminnet starkt. I nya miljöer är det svårare.

Jag frågar samma sak som alla andra, hur mycket hon egentligen ser.

– Här, titta genom detta, säger hon och sträcker sig efter en kraftig plastficka.

Nu skymtas bara ljus och mörker. Rörelser kan anas.

– Jag har en procents syn kvar. Det är samma sak som att vara blind, säger Birgitta.

Vänner som inte förstod kunde slänga ur sig att hon åtminstone skulle vara glad som hade sett under en stor del av livet.

– Men så tycker inte jag att man kan resonera. Det är en lika stor sorg ändå. Den som aldrig sett vet inte heller riktigt vad den missar, säger hon.

Förlusten blev svår att acceptera.

– Jag tyckte att jag åldrades över en natt. Jag blev beroende av andra människor. Efter allt hon hört och läst ställde hon in sig på att även få slåss mot Försäkringskassan.

– Men både Försäkringskassan och min arbetsgivare har varit jättebra, det har fungerat kanon.

Ett år av depression och uppgivenhet tog det att bearbeta sorgen över den förlorade synen.

I julas kom vändningen. Med tekniska hjälpmedel som gav henne tillbaka möjligheten att skriva har livsandarna långsamt återvänt. Synenheten i Helsingborg erbjöd henne en dator med tal, så kallad voice over, och en app till telefonen som översätter alla knapptryck till tal.

En ny värld öppnade sig.

– Jag har ju jobbat med teknik hela livet så visst hade jag förutsättningarna för att lära mig. Men det var väldigt jobbigt ändå, eftersom det var ett helt nytt sätt att tänka. Så i januari sa min man ”Det finns en novelltävling som jag tycker att du borde skicka in till”. Jag sa ”det kan jag inte” men började ändå skriva.

Birgitta skickade in sitt verk utan att berätta något om sin blindhet.

Det gick hela vägen.

– Jag var en av de författare som fick min novell publicerad i boken! säger hon och de blå ögonen lyser.

I ”Totalstopp” har 13 författare skrivit 15 noveller om vad som händer i bilkön när det är totalstopp. Läsaren får följa med in i bilkupéerna och ta del av livsödena hos människorna där.

– Först efteråt talade jag om att jag var synskadad.

Nästa vecka fyller Birgitta Boo 64 år. Hon planerar en resa, väntar på att få en ledarhund – ”den kommer att göra att jag blir mer självständig, vilket är mitt mål” – och skriver på en ny berättelse, tillsammans med maken och polisromansförfattaren Jan-Eric Boo.

– Det är fantasy vilket är helt nytt för mig. Vi skriver lite var och inspireras av det den andra skrivit. Förhoppningen är att få novellen publicerad i en antologi.

I dag driver hon dessutom en blogg (www.birgittaboo.com) där hon både delar med sig av sina erfarenheter som synskadad och berättar om livet i allmänhet.

– Det är viktigt att jag får vara Birgitta, inte bara synskadad.

Skrivandet vill hon inte vara utan.

– Det är en ventil ut, en verklighetsflykt. Jag måste få skriva, avslutar hon.