Briljant och humoristiskt om människans innersta

Ruben Östlund har, med sin fingertoppskänsla för att skapa scener där människor befinner sig hudlösa och handfallna i socialt obekväma situationer, nämligen skapat en briljant – och extremt rolig – film.

Filmen tar avstamp i rånet och Christians jakt på återupprättelse, även om han nog ser lite ironiskt på tillvägagångssättet, återkommer genomgående i filmen. Men det finns många parallella spår som går in och ut i varandra, och flera av dem får aldrig heller någon direkt uppföljning utan är mer abstrakta och absurda kulisser. Som den schimpans som journalisten Anne (Elisabeth Moss) har i sin lägenhet och som aldrig får någon vidare förklaring.

Christians hjärtefråga är museets kommande utställning, The Square, en upplyst ruta på slottets borggård. Christian ska sälja in utställningen till en reklambyrå som ska marknadsföra den, men de überstereotypa reklamarna menar att budskapet – att det inom den upplysta rutan ska råda tillit och omsorg för alla som träder in – är för allmängiltigt och inte kommersiellt gångbart.

Reklamfilmen som reklamarna gör går långt utanför de ramar ett modernt konstmuseum bör befinna sig inom, och det blir början på ett mediedrev där man ifrågasätter museets seriositet likväl som dess självcensur. Mitt i allt detta står Christian, gestaltad av en enastående Claes Bang. Christian känns både avtrubbad och friskt tillspetsad. Han gestaltar dualiteten i människans innersta väsen. Han vill väl, han har sitt rättspatos. Samtidigt gör han avkall på sin tillit och omsorg i andra sammanhang.

Det finaste med Ruben Östlund är att han utmanar sina karaktärer lika mycket som han utmanar publiken. Särskilt i de scener där karaktärerna pressas, då det blir det så obehagligt och obekvämt att jag faktiskt vrider på mig där jag sitter i biostolen.