Var­för pro­vo­cerar en bad­dräkt?

Re­li­gi­ösa sym­boler el­ler tra­di­tioner har all­tid varit ifrå­ga­satta av dem som haft en an­nan re­li­gi­on – el­ler nu­me­ra än mer dem som är ideo­lo­giska ate­ister och där­med an­ser att re­li­gi­on helst inte ska fö­re­komma.
De senaste de­cen­ni­erna har den re­li­gi­ösa to­le­ransen ändå ökat. Det känns länge se­dan tio­tu­sen­tals svenskar tvingades fly till Ame­ri­ka på grund av re­li­gi­öst för­tryck, men det är inte mer än drygt hund­ra år.

För 50 år se­dan var det fram­för­allt Je­ho­vas vitt­nen som ut­märkte sig. De­ras barn fick inte fira fö­del­se­dagen i sko­lan. De firade inte hel­ler jul och slapp där­för gå på sko­lans jul­av­slut­ning. De blev ge­ne­rellt fri­kallade från värn­plikten.
Men även om barnen allt­så ut­sattes för och fort­farande ut­sätts för re­li­gi­öst för­tryck är det säl­lan nå­gon rea­gerar el­ler pro­te­sterar.

Jag har nog ald­rig sett en ils­ken in­sän­da­re som ömmat för barnen som inte får gå på kom­pisarnas fö­del­se­dags­ka­las av re­li­gi­ösa skäl.
I nå­gra sam­häl­len i väst­ra Små­land samt i Hel­sing­borg finns en kris­ten sekt som kal­las för Ply­mouth­brö­der­na. Kvin­norna och flic­korna i för­samlingen får inte klä sig i byxor utan måste bära kjol el­ler klän­ning. För­sam­lings­med­lemmarna får inte äta till­sam­mans med per­soner som inte är med­lemmar i kyr­kan.
Men det re­li­gi­ösa för­tryck som barnen i des­sa kris­tna för­sam­lingar ut­sätts för har inte vållat nå­gra om­fattande pro­tester – om ens nå­gra.
Inom is­lam finns pre­cis som inom kris­ten­domen ett stort an­tal in­rikt­ningar. Vissa är ra­di­kala och krä­van­de, an­dra är mer öp­pna och tillåtande.
Det som i väst­världen ofta kri­ti­seras är kravet inom vissa in­rikt­ningar av is­lam att kvin­nor ska ha mer el­ler mi­ndre hel­täc­kan­de kläd­sel. Slö­jan ses i vissa kretsar som sym­bol för is­la­mis­tiskt kvin­no­för­tryck (och är na­tur­ligt­vis det i mån­ga fall). Att hu­vud­bo­nad var norm för gifta kvin­nor för bara drygt hund­ra år se­dan i Sve­ri­ge, och ännu senare i del­ar av landet, glömmer de flesta.

En sär­skild de­batt har blossat upp om bad­dräkten bur­ki­ni, form­given av en au­stra­lisk de­signer för cir­ka 15 år se­dan. På nå­gra stränder i Frank­ri­ke tvingade po­lis kvin­nor att klä av sig för­ra som­maren, efter­som bur­ki­nin tolkades som re­li­gi­ös sym­bol.
I Häss­le­holm flammade en de­batt upp ef­ter att majblommekommittén köpt in nå­gra bur­ki­nis för ut­lå­ning till flic­kor som ef­ter­frågar det och inte själv har räd att köpa så­dana. Nu har sko­lans för­valt­nings­chef gett ef­ter för den het­siga de­batten och stoppat ut­lå­ning un­der skol­tid.

Det är för­vånande att en hel­täc­kan­de bad­dräkt pro­vo­cerar så. Nå­gra sak­liga skäl finns inte. Med dagens larm om hud­can­cer till följd av solande borde hel­täc­kan­de kläd­sel sna­ra­re vara att fö­re­drag.
I alla fa­miljer är det för­äl­drarna som be­stämmer hur barnen klär sig, till­sam­mans med barnen. Det ac­cep­teras tyd­li­gen inte för alla.
Att kom­munen ger ef­ter för ett hat­drev är för­vånande. Majblommekommittén vet bätt­re än de flesta vil­ka be­hov som ut­satta barn har. De­ras val att köpa in nå­gra bur­ki­nis borde inte kri­ti­seras, sna­ra­re hyl­las – och få stöd av kom­mu­nalt an­sva­riga.
Rätten för alla kvin­nor att klä sig som de själva vill borde vara själv­klar för alla, även om det strider mot svens­ka va­nor.

Yng­ve Su­nes­son