Av läkare fick Monica Bergh rådet att göra något praktiskt under sin sjukskrivningsperiod. Det blev en damm med ett vattenfall. Foto: Hans Bryngelson
Foto: Hans Bryngelson
Foto: Hans Bryngelson

Dags för nästa kapitel i livet

– Det var min far som tyckte jag skulle söka en tjänst i Hässleholm, eftersom han både varit militär och gymnasist i staden.
Så blev det och nu kan Monica Bergh se tillbaka på 34 år i skolans tjänst både som skolledare inom Musikskolan och språklärare.

Hennes mål var aldrig att flytta till Hässleholm för att arbeta som musiklärare.
Född och uppvuxen i Kyrkheddinge utanför Lund, utbildad på Musikhögskolan i Malmö och därefter sex år på musikakademin i Wien, stod väl inte Hässleholm överst på önskelistan.
– Men det blev Hässleholm och en tjänst som hälften biträdande musikledare och hälften musiklärare, förklarar Monica när tidningen möter henne i husets uterum på Öster i Hässleholm.
Hon berättar att den dåvarande chefen för musikskolan i kommunen, Manfred Schubert, blev så förtjust i att hon talade tyska att han lät utföra anställningsintervjun på tyska, eftersom han själv har det som modersmål.

I Wien hade hon utbildat sig på tre instrument, tvärflöjt, piano och dirigering. Det tredje räknades också som ett instrument.
– Jag tyckte om tjänsten som innebar både administration och planering och musikundervisning, inflikar hon och minns Hässleholm 1983 som en stor skolkommun med många skolor och elever och ett mycket rikt musikliv.
Vid den tiden var Hässleholm fortfarande en militärstad vilket också återspeglades i musikskolan. Det fanns ett stort musikliv på varje skola i kommunen och en del musiklärare var före detta militärmusiker.
– De var stora personligheter och duktiga pedagoger, säger hon, men minns också problemen med lokaler för musikframträdanden.
Linnéskolan var enda riktiga lokalen, men det lobbades redan då för att kommunen skulle bygga ett kulturhus.
Monica, som efter Berlinmurens fall och Manfreds Schuberts flytt till Tyskland, tog över rollen som rektor på musikskolan 1990.

Hon berättar om sitt arbete som gick in i en ny fas. Det var nya utbildningar som sjösattes på skolan. Trycket från nya elever ökade. Utbyte med andra länders musikskolor intensifierades och ibland kunde jakten på instrument till alla nya elever ta på krafterna. Arbetsuppgifterna följde ofta med hem efter arbetsdagens slit.
– Det var ändå en rolig tid med den stora verksamheten, inflikar hon.
1999 kunde musikskolan äntligen flytta från sina trånga lokaler på gamla Röinge skola och fick istället mer ändamålsenliga i den röda stora tegelbyggnaden på tekniska skolan. Året efter invigdes äntligen kulturhuset i Hässleholm och musikskolan erbjöds ännu bättre repetitionslokaler.

När 2001 kom var det dags att fira musikskolans 50 år. Det spelades överallt i kommunen under en vecka, och det var mycket arbete för rektor Monica Bergh.
– Jag började få ont i huvudet, hade svårt att koncentrera mig och fick högt blodtryck. Jag var helt enkelt trött i hjärnan, berättar hon.
Trots detta fortsatte hon som vanligt men symptomen tilltog och våren 2002 sa det stopp.
Ett läkarbesök ledde till omedelbar sjukskrivning. Läkaren hade beskrivit hennes hjärna som en överhettad hårddisk. En stroke var inte långt borta.
Monica blev borta från yrkeslivet i tre år på grund av utmattningssyndrom. Hon ser tillbaka på en svår tid, då hon sov mycket och inte orkade med någonting. Hon kände sig långt nere och uträknad.
– Men bli förtidspensionär var inget jag önskade, berättar hon och tackar många kollegor och vänner som stöttade henne, trodde på att hon kunde komma tillbaka.

Läkaren hade rått henne att göra något praktiskt under sjukskrivningen. Något med händerna. Det blev en damm med ett vattenfall i trädgården.
Under rehabiliteringstiden erbjöds hon att hjälpa till med administrationsarbete på Jacobsskolan samt undervisa i svenska som andraspråk på Röinge skolan och Ljungdalaskolan. Hon kände att krafterna återvände även om orken inte var densamma som tidigare. När hon fick frågan om hon kunde tänka sig att undervisa i svenska som andraspråk på högstadiet tackade hon ja och läste in 60 poäng på Högskolan i Malmö. Efter studierna dök en tjänst upp på Läredaskolan, en skola hon alltid haft ett svagt hjärta för.
– Det var otroligt roligt att återvända till skolan för att undervisa dessa ungdomar som längtar efter att behärska det svenska språket, förklarar Monica som blev kvar i nio år.

Men nu är skoltiden över för henne. Torsdag i förra veckan var hennes sista arbetsdag. Fast hon kan nog tänka sig att vikariera om någon ringer.
– Nu vill jag göra andra saker, ta upp musiken igen tillsammans med min man Carl-Axel, säger hon, men avslöjar också att målning av ett sommarhus står överst på listan.
Jobbet som språklärare för invandrarungdomar har också lett till att hon vill hjälpa andra som kommer nya till Hässleholm. Hon kan tänka sig att hjälpa invandrarkvinnor in i det svenska samhället.
På en avslutande fråga, om varför någon ska välja läraryrket, svarar hon:
– Läraryrket är fantastiskt roligt, man håller sig ung i sinnet och uppdaterad.
Men hon är kritisk till allt det pappersarbete som lagts på lärarrollen. Det har inget med rollen som pedagog att göra, menar hon och menar att byråkratin tar orken ur många kollegor. Bättre löner till alla. Bra mentorskap för nya lärare är inte heller fel.
– Lärarna borde också få mer uppskattning för det viktiga arbete de gör, avslutar hon.