Det svarta vattnet. Foto: Emmalisa Pauly
Det svarta vattnet. Foto: Emmalisa Pauly
Det svarta vattnet är Martin Rosengardtens första regiarbete på Malmö Stadsteater. Foto: Gunilla Wedding
Skådespelarna Sandra Stojiljkovic, Johannes Wanselow, Magadalena Eshaya, Jasser Al-Faisa, Erik olsson, Josefin Iziamo, Ossi Niskala och Karin Lithman är alla på scen hela tiden i Det svarta vattnet som har premiär på Intiman i Malmö på fredag, 15 september. Foto: Emmalisa pauly

Intimanpremiär ett deckararbete för publiken

Två ungdomsgäng från olika delar av en stad möts på ett friluftsbad en sommarnatt. Tjugo år senare möts några av dem igen. Den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennigs drama Det svarta vattnet, som har premiär på Intiman på fredag, utspelar sig i flera tidsplan och de åtta skådespelarna går in och ut ur alla roller. – I grund och botten handlar det om klass och fördomar och ett segregerat samhälle, berättar regissören Martin Rosengardten

Det är en dryg vecka kvar till premiären av Det svarta vattnet. Jag träffar regissören Martin Rosengardten och skådespelarna Erik Olsson och Magdalena Eshaya i en repetitionspaus av en pjäs som helt klart engagerar alla inblandade.
– Många i Sverige vill jobba med Roland Schimmelpfennings dramatik för att det är både roligt och en sådan utmaning, säger regissören Martin Rosengardten, som gör sin första uppsättning i Malmö där han gick Teaterhögskolan för mer än 15 år sedan.
– Hans pjäs Det svarta vattnet är ganska ny och aldrig spelad i Sverige förut, fortsätter han. Vi har hört många som säger – åh, ska ni sätta upp den, så spännande!

Erik Olsson satt med i det repertoarråd som valde ut Det svarta vattnet.
– När vi läste den kände jag direkt – det här måste vi göra och jag vill vara med, säger han. Den är så fantastiskt bra skriven. Samtidigt är jag glad att vi har en så bra regissör för när jag läste den hade jag ingen susning om hur den skulle göras.


– När jag läste den tänkte jag, hur ska vi göra den men också, Gud vilken sorglig sak, säger Magdalena Eshaya. Men sedan vecklas den ut och visst är den svart, men också rolig.

Det svarta vattnet börjar med ett möte mellan två ungdomsgäng på ett friluftsbad en sen sommarnatt. Det ena gänget kommer från stadens välbärgade del och det andra från stadens förort. Natten vid badet blir ett möte över gränser och också inledningen på en Romeo och Julia-lik kärlekshistoria. Pjäsens handling rör sig fritt mellan natten på badet och ett möte mellan några av ungdomarna tjugo år senare.
Allt berättas ett i poetiskt flöde av röster och en persons repliker sägs ofta av någon annan, eller flera andra. På Intiman börjar föreställningen med att skådespelarna värmer upp och bygger upp scenen samtidigt som publiken kommer in i salongen. Här pekar man på möjligheten att också se föreställningen som ett gäng skådespelares pjäsarbete.

– Det svarta vattnet är väldigt intressant skriven, berättar Martin Rosengardten. Allt som står sägs i repliker och det står antingen att de sägs av en man eller en kvinna eller en annan man eller annan kvinna. Allt annat har Roland Schimmelpfennig lämnat åt oss och pjäsen kan göras med fyra skådespelare eller sex eller tio eller tolv.
– Man lånar ut sin kropp i stunden här, konstaterar Erik Olsson. Någon pratar om mig eller om min pappa då kan jag ju välja att bara lyssna som skådespelare men jag kan också välja att lyssna som Frank (den roll han huvudsakligen spelar, reds anm.).
– Då blir tidsperspektivet intressant också, flikar Martin Rosengardten in. Lyssnar du som Frank nu eller för tjugo år sedan. Allt det är saker vi får lägga på själva.
– Det är så roligt att gå emot de som sägs också, säger Magdalena Eschaya. Hon ler säger kanske någon om min rollfigur Leyla och då gör jag inte det eftersom jag minns tillbaka och det var inte roligt alls.

Det svarta vattnet är naturligtvis inte bara en spännande utmaning rent berättartekniskt utan också en angelägen och aktuell pjäs menar Martin Rosengardten.
– I grund och botten handlar det om klass och fördomar och ett segregerat samhälle, att vi föds med olika förutsättningar och att de bestämmer, kanske inte vem vi vill bli, men vem vi blir.
I pjäsen är det inte tydligt uttalat vilken stad allt utspelas i men Martin Rosengardten menar att man kan ana att det är Berlin.
– Malmö kallas ibland lilla Berlin och vi diskuterade i början att förflytta allt hit men samtidigt tycker jag att det finns en befrielse i att inte göra det.
– Jag tycker att man förminskar dramat då, instämmer Magdalena Eshaya. En replik lyder ju ”Världen vi lever i har två sidor”. I den här pjäsen pratar vi om just världen, inte om Berlin eller Malmö – det är större än så.

Som förarbete inför repetitionsperioden träffades ensemblen och regissören före sommaren under en vecka när man bara läste manus och diskuterade pjäsen.
– Då hade jag gjort en del förarbete och förslag men det lade jag undan och mycket föll på plats efter de här läsningarna, berättar Martin Rosengardten. Vi har verkligen gjort ett ensemblearbete här.
– Vi är så beroende av varandra i ensemblen och det är så här det borde vara jämt, att min funktion är beroende av min kollega, säger Magdalena Eshaya. Vi behöver varandra hela tiden.
– Varenda sekund, instämmer Erik Olsson och konstaterar att det här är det svåraste han gjort som skådespelare.
– Det är tufft. Man kan inte släppa en sekund på scen. Man måste lyssna även om man inte pratar själv. Vi skiftar så mycket hela tiden.

Även för publiken blir Det svarta vattnet en utmaning, något som ger dem en viktig funktion menar Martin Rosengardten
– Det finns en skärpa här, som publik måste man jobba inte bara med att förstå utan även med att lägga ihop bitarna. Det svarta vattnet är ingen deckarhistoria men publiken får ändå göra ett deckararbete.
– Och sedan har vi slutet, lägger han till lite kryptiskt, som är som en present till publiken