Varför splittrar M?
Alliansen visade sig ha två olika linjer om Peter Hultqvist (S) ska tvingas avgå eller ej. Det har varit känt länge att partierna haft olika nyanser i åsikterna om Hultqvist. Men när M, trots besked från C och L om att förutsättningarna för en misstroendeförklaring mot Hultqvist ändrats, valde att fullfölja den gamla linjen valde man också att visa splittringen av Alliansen i offentligheten. Det gör det svårare att skapa trovärdighet åt ett gemensamt alliansalternativ i nästa års valrörelse.
Redan tidigt stod det klart att skälen för att avsätta Peter Hultqvist för sjabblet med Transportstyrelsens it-affärer var svagare än för Ygeman och Johansson, som haft direkt operativt ansvar för det som hänt. När det så avslöjades att statsministerns statssekreterare Emma Lennartsson känt till affären långt tidigare än hon sagt och därför tvingades avgå på momangen, minskade skälen för att kräva Hultqvists avgång ytterligare. Han kunde på goda grunder hävda att han hade all anledning att tro att statsministern redan var informerad.
Att Peter Hultqvist får sitta kvar som försvarsminister beklagar få. Han har stor respekt hos militären och han har lyckats sy ihop flera breda uppgörelser om försvarspolitiken med både C och M – och MP.
Om hela Alliansen slutit upp bakom C och L i sin omprövning av misstroendeförklaringen, vilket alla partier flaggade för kunde bli resultatet i ett tidigt skede, skulle ingen skada varit skedd för Alliansen.
Men nu tog rädslan för att anses som alltför passiva mot regeringen över i den moderata riksdagsgruppen. Att M i praktiken saknar partiledare för närvarande kan ha bidragit till det omogna beslutet i riksdagsgruppen.
Det blir inte lätt för Ulf Kristersson att styra upp partiet. Han var tydligt i sin första intervju som partiledarkandidat om sin avsky för Sverigedemokraterna. Men uppenbarligen finns det en stark falang i partiets riksdagsgrupp som vill närma M till SD. Får den överhanden är Alliansens saga all.