Arundhati Roy. Foto: Mayank Austen Soofi

Krävande läsning av prisad författare

litteratur/recension

BOK
Den yttersta lyckans ministerium
Författare: Arundhati Roy
Förlag: Brombergs

Arundhati Roy kommer nu, tjugo år efter succéromanen De små tingens gud, med sin andra roman, Den yttersta lyckans ministerium. För De små tingens gud fick hon det prestigefyllda Bookerpriset. Under tiden har hon dock inte legat på latsidan rent skrivmässigt. Hon har gett ut flera debattböcker som tar upp orättvisor och konflikter i dagens Indien.
Det gör hon också högsta grad i Den yttersta lyckans ministerium. I De små tingens gud var hon i Kerala och diskuterade kastproblematiken. Nu är hon i Kashmir med dess gränskonflikt mellan Indien och Pakistan. Detta blodiga krig ligger som ett grundfundament i berättelsen. På detta fundament byggs ett Nemisliknande verk om den vanliga människans kamp för överlevnad.
Men Arundhati Roy nöjer sig inte med bara två plan i berättandet. Hon har mängder av dem.
Personer kommer in och försvinner för att sedan återkomma. Störst plats har Anjum, en hijra, det vill säga en transperson. Dessa har i Indien haft en egen funktion i samhället med egna kollektiv.
Och tack vare att det anses vara förenat med otur att göra en Hijra illa har de, om inte accepterats så tolererats och fruktats. Så vi har alltså Anjum och hennes vänner, ett myllrande kollektiv av udda figurer som vi får följa i en absurd tillvaro.
Språkstilen följer handlingens absurditet med utvikningar, inflikningar och metaforer i en grad som gör läsningen till ett gediget arbete. Allt detta förmedlas av en allseende berättare. Och det är inte oviktigt i sammanhanget. Språket ändras nämligen med den hon för tillfället riktar blicken på, ett smart sätt att få liv i gestalterna.
Men det har sina sidor för när man väl börjat känna sig någorlunda inne i den intrikata, för att inte säga kaotiska berättelsen ändrar Roy sig kapitalt.
Då för hon in en annan intrig som berättas i första person med ett mer sakligt och korthugget språk. Och så där håller hon på, pendlar mellan olika tids- och berättarperspektiv, för in nya saker, personer, kastar sig över till ett nytt ämne, droppar namn i drivor, försöker förklara politiska skeenden.
Det kräver en hel del av läsaren, för mycket i min mening. Det är lite som att hon har slängt in en handgranat i ett manus och sedan samlat ihop resterna och satt ihop dem lite huller om buller.
Jag som slukat böcker sedan jag var sju år, läst högt och lågt, brett och smalt, fakta och fiktion. Jag har studerat litteraturvetenskap och lingvistik på franska – jag kämpar med Roys text och jag är stundtals riktigt uttråkad.
Men det ska sägas. Arundhati Roy är en överdängare på att berätta när hon väl håller sig lite på mattan. Och hon är också en formuleringskonstnär av rang.
Ett exempel är en mening som på något vis sammanfattar både hennes språkliga finess och romanens tema, och som dessutom visar hennes humoristiska sida. Den lyder som följer: ”I Kashmir på den tiden hörde skillnaden mellan att dömas oskyldig eller skyldig till det ockultas domän.”
Kan man annat än älska den meningen? Så sammanfattningsvis, och låt mig likt Roy använda mig av en egengjord metafor. Romanen är som ett trasigt pärlhalsband, där pärlorna ändå är vackra i sig.

BOK
Den yttersta lyckans ministerium
Författare: Arundhati Roy
Förlag: Brombergs