Gunilla Wedding är kulturchef på Skånska Dagbladet. Foto: Andreas Hillergren

Om att begripa det obegripliga

Krönika

I söndags marscherade nazistiska Nordiska motståndsrörelsen på Göteborgs gator. Ett par dagar tidigare stod jag och min man på platsen där krigsfånge- och koncentrationslägret Bergen-Belsen låg 1940 till 1945.
Kvällsskymningen var på väg in efter en höstsolig dag och vi var helt ensamma på den gigantiska kyrkogård och minnesplats som numera finns på platsen.

Vi var på väg söderut i Tyskland och hade vandrat i sol på den vackert lilablommande Lüneburgheden. Till Bergen-Belsen kom vi för sent för utställningar och bibliotek. På parkeringen fanns bara ett par bilar kvar, en man gick runt och låste för dagen men till kyrkogårdsområdet var det öppet. Platsen präglades av en märklig stillhet, höstgrönskan var så vacker och blandades på ett förvirrande sätt med den fasansfulla vissheten om vad som hänt här för inte så väldigt länge sedan.
På området finns enorma massgravar, små personliga minnesstenar och stora minnesmonument över alla som mördats. Vi promenerade runt, sakta, stannade till vid en av massgravarna och försökte ta in det ofattbara. Vi pratade om hur det kan ha varit för dem som bodde i närheten av lägret och kanske var medveten om vad som hände. Hur tänkte och kände man? Att försöka föreställa sig hur det var för dem som bodde i lägret är nästintill omöjligt. Här dog över 70 000 människor, bland dem Anne Frank och hennes syster Margot.

Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska trupper. Soldaterna möttes av mängder av döda, obegravda kroppar och tusentals svältfödda lägerfångar. 53 000 fångar befriades. Numera besöks Bergen-Belsens minnesplats av cirka 250 000 människor varje år. Precis som vi försöker de ta in platsens historia, försöker begripa det obegripliga i att det här kan göras av människor mot andra människor.

Att få ihop besöket i Bergen-Belsen med nazisterna på Göteborgs gator känns totalt absurt. Visst vet jag att det här med att vi lär av historien är en kliché. Visst är jag väl medveten om ökande främlingsfientlighet och högerextrema och nazistiska grupperingar som växer, om klyftor i samhället som ökar. Visst vet jag att det här inte är den första nazistdemonstrationen och tyvärr knappast den sista heller i Sverige.
Men att få ihop känslan av att ha stått på en plats som Bergen-Belsen med att det finns människor som anammar ideologin bakom detta massdödande och utnyttjar demokratin de föraktar för att sprida den är obegripligt. Och vi har alla ett ansvar här. Det handlar civilkurage, om att aldrig någonsin låta ett främlingsfientligt eller rasistiskt uttalande stå oemotsagt.
Den 30 september, under Bokmässan i Göteborg, planerar Nordiska motståndsrörelsen ännu en demonstration i Göteborg. En sådan demonstration får inte ske utan protester. Det är vi skyldiga varandra, oss själva och inte minst platser som Bergen-Belsen.