SPACE, Rennes, 12-15 september 2017.
SPACE är den största jordbruksutställningen i Frankrike och näst största i hela Europa. Här finns massor att titta på, lyssna på och smaka på. FOTO: JÖRGEN JOHANSSON
– Vi är tvungna att leva med djur, säger Max Soulard. Annars får vi ingen pastoralism, det vill säga nomadiserande boskapsskötsel. Utan djur får vi en helt förändrad landskapsbild i bergsbygder.
Kirsten Waltman säger att mjölkkor har många former att framhäva. Holsteinkon Hummel står alldeles stilla och njuter av behandlingen som utförs till rockmusik.
Mässan är ett gyllene tillfälle att känna vart vinden blåser. Robotar, växtskyddsmedel, miljötänk och djurens välfärd står i centrum.
Några personer förs bort efter att de har protesterat mot djurhållningen i visningsringen av djuren.
Här finns många tillfällen att titta på djur som ställs ut.
98 journalister från 33 länder bevakar mässan.
Max Soulard har 220 djur hemma på gården varav 70 amkor.

Passion som drivkraft

FRANSK MÄSSA Ung tjej hängiven kor. Äldre man lever för sina tjurar. Häng med på resan från Skåne till franska Rennes. Det är där det händer. Om man är intresserad av lantbruk.

98 journalister från 33 länder bevakar denna mässa som drar runt 100 000 besökare.
Det finns massor att titta på, lyssna på, smaka på. Man hinner bara med en liten väl utvald del av allt detta.
Här finns seminarier om aktuella ämnen. Innovationer av alla slag. Jag slås av viljan och handlingskraften. Här erbjuds utbyte med journalister från Indonesien, Singapore, Indien, Ukraina … Den som trodde att lantbruksjournalistiken är död får tänka om.
Den här sammankomsten är ett gyllene tillfälle att känna vart vinden blåser. Robotar, växtskyddsmedel, miljötänk och djurens välfärd står i centrum.
Vi träffar Kirsten Waltman, en ung tyska från Osnabrück, som flyttat till pojkvännen i Frankrike. De har tagit över en gård med 120 mjölkkor utan robot.
Kirsten har ett så ovanligt yrke som ”koklippare”, det vill säga att hon klipper korna med trimmer. Hon var cowgirl i Tyskland och har hållit på med att klippa kor i sju år. På SPACE har hon och pojkvännen med två kor av rasen holstein till utställningen.
Hon är uppvuxen på gård i Tyskland och hennes föräldrar har kor och grisar. Korna var alltså ett tidigt intresse.
Vi står och pratar när Kirsten klipper. Kossan Hummel är tre år och står alldeles stilla och njuter av behandlingen. Förutom de två egna korna klipper hon tolv till på mässan.

Vad är det som driver dig att hålla på med det här?
– Passion, svarar hon kort och gott.
Lite längre bort träffar vi Max Soulard. Han ställer ut sina djur av rasen charolais och har tjuren Impérial med sig. Han var tippad vinnare men räckte inte riktigt ända fram.
Max Soulard har också vuxit upp på en gård, som han tog över från sina föräldrar, och som nu sonen ska överta. Max Soulard har köpt upp tre gårdar och har startat tre charkuterier där han bor i området Charente-Maritime.
– Vi har ett slakteri i kommunen och det är ett politiskt beslut på att vi ska ha det, säger han.
Vi pratar om framtiden medan han går och pysslar om Impérial, som står och halvsover. Han säger att sonen är mindre optimistisk inför framtiden än han själv är.
– Det finns fortfarande tid att rädda djuruppfödningen, men då måste vi tänka mer på djuruppfödarnas välbefinnande. För närvarande tar två lantbrukare i veckan livet av sig i Frankrike.
Max Soulard menar att det första att ta itu med är grossistleden. Det är för att undvika de stora livsmedelskedjorna som han startade sitt första charkuteri. Eftersom det gick bra har han grundat två till.

Vad är det som får dig att jobba 12-15 timmar om dagen och ha ganska starka krafter emot dig?
– Passion, blir svaret kort och gott även denna gång.
I kontrast till detta engagemang finns det många människor som på olika sätt attackerar de franska djurägarna. På en boskapsmässa förra året hoppade en tjej upp på ett podium med nakna bröst där det stod skrivet ”Eleveur – tueur” – djuruppfödare dödar. Även under SPACE passade några unga människor på att visa sitt missnöje mot djurhållningen i visningsringen.
Pressen är hård.
Jag funderar på livet och döden.
Alla dessa människor som lever för sina djur minskar i stadig takt. Alla dessa landskap som betas av mular kan aldrig ersättas. Alla dessa livsverk som tagit generationer att bygga upp kan förstöras på mycket kort tid. Fattar vi egentligen vad vi håller på med?