Anders de la Motte. foto: arkiv

Varsam hand och smittande entusiasm i Anders de la Mottes nya.

Recension/litteratur

BOK
Höstdåd
Författare: Anders de la Motte
Förlag: Wahlström & Widstrand

I sin nya kriminalroman Höstdåd befinner sig Anders de la Motte precis som i förra årets Slutet av Sommaren på den landsbygden i nordvästra Skåne där han själv också har vuxit upp. I Slutet av sommaren var det sommar och böljande sädesfält och i Höstdåd är det tidig höst och handlingen är förlagd till området runt ett nedlagt och vattenfyllt stenbrott på en ås och till de två samhällena Nedanås och Mörkaby.

Till denna trakt kommer stockholmaren och mordutredaren Anna Vesper med dottern Agnes och hunden Milo på flykt från tunga privata händelser och med ambitionen, i alla fall från Annas sida, att reparera ett trasigt mor-dotter-förhållande.
De har fått hyra den gamla konstnärsgården Tabor som ligger högt uppe på en ås en bit från både Nedanås och Mörkaby och Anna ska ta över som polischef i området.
Hennes företrädare, Henry Morell, är en polis av de gamla slaget med starka förankringar och många lojalitetsband i trakten. Han är ytterst motvillig att lämna över till utbölingen Anna.

När en död man hittas vid det gamla stenbrottet riktas Annas utredarblick så småningom mot en tragisk händelse för 27 år sedan. Fem ungdomar tältade vid det stenbrottet för ett traditionsenligt adjö av sommaren. På morgonen hittas en av dem död. Händelsen avskrevs som olycksfall men har satt djupa spår bland alla som på olika sätt hade kopplingar till de fem unga.
När Anna väcker liv i fallet på nytt riskerar alla känslor att rivas upp på nytt och gamla hemligheter att plötsligt avslöjas.
Ungdomarnas tältnatt 1990 finns med i Höstdåd redan från början och den berättelsen löper parallellt med nutidshändelserna. Vartannat kapitel 1990 och vartannat 2017 skapar effektivt en spänning kring händelserna i bägge tidsplanen och naturligtvis löper det mot den en rejäl urladdning.
Det finns många klassiska deckar- och thrillerinslag i Höstdåd och stundtals vet man kanske lite för väl vartåt det lutar. Samtidigt hanterar Anders de la Motte det klassiska med en smittande entusiasm och skriver dessutom fram miljöer och människorna med en så varsam hand och så fantastisk känsla för naturen och för stämningar att man bara andlöst läser vidare och vidare och njuter av varenda rad.

Alla inblandade i Höstdåd engagerar på olika sätt – den olyckliga och samvetsömma Anna, den oförsonliga och korrupta polischefen, hans medelålders son som tvingats flytta hem efter en skilsmässa, Annas hyresvärd Elisabeth Vidje, hennes barska förvaltare Klein och den udda brorsonen Mats Andersson.
I bakgrunden figurera också Elisabeths man, konstnären Karl-Johan Vidje, som en gång bodde på Tabor och har prytt huset med en fantastisk men oroande väggmålning.
Allra, allra mest engagerar ändå Annas dotter Agnes, en trulig, kärlekstörstande och varmhjärtad tonåring som med hunden Milo vid sin sida bedriver sin egen utredning.

Anders de la Motte har gått från klarhet till klarhet i sitt författarskap där han började med den udda Geim-trilogin, skrev de klassiska men ändå egensinniga polisromanerna MemoRandom och UltiMatum och nu så fint hittar hem i mörka händelser i ett både vackert och olycksbådande skånsk landskap som han verkligen gör till sitt eget.
Och trots att allt Anders de la Motte har gjort är bra så hoppas jag ändå att han stannar här ett bra tag till för det här vill jag ha mer av. Mycket mer.

BOK
Höstdåd
Författare: Anders de la Motte
Förlag: Wahlström & Widstrand