Folkomröstningen kan försena Kurdistan
Folkomröstningen i Iraks kurdiska delar hade ett givet resultat – överlägsen övervikt för ja till ett självständigt Kurdistan. Problemet är bara att det riskerar att försena bildande av en självständig stat snarare än driva på utvecklingen.
Som diplomaten Ingmar Karlsson (tidigare generalkonsul i Istanbul) pekar på i en artikel i Tempus, har dagens irakiska Kurdistan stora demokratiska brister. President Barzani vägrar avgå enligt lagen och parlamentet har inte sammanträtt på flera år på grund av motsättningar mellan partierna. Barzani utropade folkomröstningen för att rikta fokus på något annat.
Kurdernas rätt till självbestämmande borde vara en självklarhet. Men redan efter första världskriget svek stormakterna löftena om ett eget land till kurderna. Istället delades Kurdistan upp mellan Irak, Syrien, Iran och Turkiet, när det besegrade Osmanska riket föll samman.
Efter USA:s anfall på Irak i början av 1990-talet och den flygförbudszon som USA proklamerade över norra Irak för att skydda kurderna utvecklades ett omfattande kurdiskt självstyre. Det fortlevde och förstärktes efter Saddam Husseins fall.
Nu riskeras detta, om den irakiska centralregeringens hot om att ta kontroll över flygplatser och oljekällor verkställs.
Dessutom har självständighetskraven oroat både Iran och Turkiet, som förvägrar sina kurdiska folkgrupper det självstyre som de kämpat sig till i Irak och är på väg att få i Syrien. Det gör att kurderna i Irak hotas också utifrån.
Så trots de starka argumenten för ett fritt Kurdistan var det inte förnuftigt att utlysa en folkomröstning. Ett fritt Kurdistan är helt beroende av goda relationer med grannarna eftersom landet inte kan få någon egen kust. Därför måste förhandlingar föra frågan framåt stegvis.
Så Barzani borde tona ned retoriken och istället återupprätta demokratin i delrepubliken Kurdistan.
