An­nie Lööf höll ett be­jub­lat tal på C-stäm­man. Foto: TT

C för rätt­visa och trygg­het

An­nie Lööf stärker sin stäl­lning för var­je of­fent­ligt fram­trädande hon gör. Den som såg och hö­rde hen­ne un­der det förs­ta året som par­ti­le­da­re, då hon fick kri­tik för att vara ma­nus­bun­den och för stel, kan inte an­nat än im­po­neras av med vil­ken pon­dus och otvung­en­het hon nu­me­ra agerar i ta­lar­stolen.
Hen­nes öpp­nings­tal på par­ti­stäm­man i Mal­mö var ideo­lo­giskt väl­for­mu­le­rat. Det drog upp skil­je­lin­jerna mot Socialdemokraterna men det var ock­så en över­gri­pan­de po­si­tions­be­stäm­ning i svensk po­li­tik.
Orätt­visa klyf­tor ska ut­ra­deras, slog hon fast i in­ledningen, för att där­ef­ter med ut­gångs­punkt i att Mal­mö är en klu­ven stad, med hög­tek­no­lo­giska fö­re­tag och nydanande ar­ki­tek­tur men ock­så utan­för­skapets Ro­sen­gård med lik­for­miga te­gel­bygg­nader, kri­mi­na­li­tet och hopp­lös­het, slå fast att trygg­heten måste finnas i hela Sve­ri­ge.
”När Sve­ri­ge klyvs ska vi dri­va på för att hålla ihop landet”, be­tonade hon. Det är det som pa­rollen ”nytt le­dar­skap för Sve­ri­ge” hand­lar om.
Cen­ter­par­ti­et är av tra­di­tion ett par­ti som pratar väl om fö­re­tagande. Det gjorde An­nie Lööf ock­så. ”Det mesta är ännu ogjort”, citerade hon Ing­var Kamp­rad och slog fast att nya skatter på fö­re­tag är fel. Det ”sän­ker jobben”.
Mil­jön fick själv­fal­let ett stort ut­rym­me i ta­let. EU som me­del för att nå in­ter­na­tio­nella upp­gö­rel­ser hölls fram men ock­så ar­be­te på hem­ma­plan.
Som ett sätt att ta an­svar för mil­jön tog An­nie Lööf fram dels hög­has­tig­hets­tågen, dels upp­rustning av re­gio­nala och lo­kala järn­vägar som an­nars ris­kerar ned­läggning. Båda sats­ningarna be­hövs för att tågens an­del av tra­fiken ska öka, vil­ket är vik­tigt för både mil­jö och till­växt – för grön till­växt.
Mar­keringen för hög­has­tig­hets­tågen, som hela Alliansen gav som vik­tigaste val­löf­te 2014, var den skarpaste mar­keringen mot an­dra allians­par­tier, utan namns näm­nan­de. På press­kon­fe­rensen upp­repade Lööf att Cen­tern är myc­ket allianslojalt men ändå dri­ver sina hjär­te­frå­gor.
Nu vill An­nie Lööf sätta spa­den i jorden för hög­has­tig­hets­ba­norna och satsa på en snabb ut­bygg­nad för snabba tåg, tvärt­emot vad Trafikverket, på re­ger­ingen upp­drag, fö­re­slagit. Det kräver en an­nan fi­nan­siering, men i den frå­gan vill hon in­vänta vad Sve­ri­ge­för­handlingen kommer fram till senare i höst, in­nan hon tar stäl­lning. Men att det krävs en fi­nan­siering i sam­ar­be­te med pri­vat ka­pi­tal el­ler pen­sions­ka­pi­tal är gans­ka sä­kert.
Sjuk­vården fick sitt be­rät­tigade ut­rym­me i ta­let, och det var både trygg­heten för den som är sjuk och rätt­vi­san så att alla i landet ska ha sam­ma rätt till vård som be­tonades.
Cen­ter­par­ti­ets stigande opi­ni­ons­siff­ror un­der det senaste året har väc­kt min­nen från Fäll­dins dagar. Dit är det en bit, men bud­skapets in­ne­håll, rätt­visa och trygg­het i hela landet, på­minner myc­ket om det som bäddade för Fäll­dins fram­gångar, till­sam­mans med mil­jö­po­li­tiken.
Cen­ter­par­ti­ets ökade stöd ses som ett hot av an­dra inom Alliansen. An­nie Lööfs tal vi­sar att det finns ett starkt, pro­fi­lerat bud­skap från C som ligger till grund för fram­gångarna. Det är hand­lar inte bara om miss­nö­je med M. Lööfs styr­ka som ta­la­re och po­pu­la­ri­tet som par­ti­le­da­re ger ock­så en god grund för fram­tids­tron.
De kraf­tigaste ap­plåderna från stäm­man fick hon när hon kri­ti­serade na­zisternas marscher i Gö­te­borg och på an­dra platser. ”Vi ska inte tystna, vi ska stå upp mot na­zismen och ra­sismen”. Det är ock­så en del i att alla ska kun­na känna trygg­het i Sve­ri­ge, även ju­dar och mus­limer.
Op­ti­mismen var re­dan stor på Cen­terns par­ti­stäm­ma. An­nie Lööfs starka tal höjde stä­mningen ännu mer.