Ulf Kristerssons vill bli Alliansens statsministerkandidat.

Flöte eller sänke?

Ulf Kristersson sågs som lite av ett politiskt underbarn som ung. Han var intellektuellt begåvad och ingen slagordspolitiker utan en person som också tänkte på djupet i många komplicerade frågor. Men karriären gick inte spikrakt, efter att han manövrerades ut av Fredrik Reinfeldt som Muf-ordförande på 1990-talet.
För de breda väljargrupperna har Ulf Kristersson förblivit rätt anonym. Han lämnade också under några år rikspolitiken för en kommunalpolitisk karriär i först Strängnäs och senare Stockholm, uppdrag som han lämnade efter positiva omdömen om hans insatser.
Kristersson har också utmärkt sig för att vara en politisk tänkare. I flera skrifter har han analyserat den tid vi lever i och de utmaningar som välfärdsstaten står inför. Denna intellektuella profil är han ensam om bland dagens skara av partiledare.
Men att leda ett politiskt parti och ha ambitionen att framstå som statsministerkandidat är en mycket speciell utmaning. Där nås inte framgångarna genom att framstå som en kammarlärd personlighet. Det handlar om helt andra egenskaper, om att utstråla ledarskapsförmåga och handlingskraft och det som brukar beskrivas som att ”kunna gå genom (tv) rutan.” Avsaknaden av den sistnämnda egenskapen bidrog starkt till att Anna Kinberg-Batra tvingades avgå. Den stora utmaningen för Ulf Kristersson är att gå från att framstå som framstå som en grå kamrersaktig person till en folklig ledargestalt med ett tydligt budskap inför framtiden, som inte enbart attraherar partiets nuvarande väljarstöd utan också förmår att locka tillbaka Moderatväljare som partiet tappat sedan riksdagsvalet 2014. Alliansen har inte rosat marknaden sedan förra valet. Entusiasmen i de samverkande partierna för att återuppliva det nära samarbetet är dessutom begränsad. Men Ulf Kristersson vill samla allianspartierna igen efter nästa val. Det behövs för utan en Allians som framstår som ett trovärdigt regeringsalternativ blir det svårt att besegra de rödgröna partierna.