Stort tomrum efter Ribbing

Den folk­kära jour­na­listen och eti­ketts­ex­perten Mag­da­le­na Rib­bing av­led i helgen ef­ter en fall­o­lyc­ka. Hon kommer av goda skäl att saknas av mån­ga.
Rib­bing har un­der mån­ga inte bara fun­gerat som vass och lä­ro­rik un­der­hållning i sina spalter om vett och eti­kett, utan ock­så som ett slags sam­ve­te. Tyngd­punkten har hos hen­ne all­tid le­gat mer på folk­vettet än på ren eti­kett. Hon var all­tid snabb med att påpeka att det värsta eti­kett­brottet av alla var att göra narr av folk som gjorde fel.

Mag­da­le­na Rib­bing var en be­tyd­ligt mer ra­di­kal per­son än mån­ga för­mod­li­gen in­ser. Om man lä­ste ett stör­re an­tal brev in­såg man att hon hade svårare för att folk be­tedde sig svin­ak­tigt än att de hade fel de­kol­le­ta­ge på No­bel­festen. Hen­nes ben­hårda övertygelse om att alla måste be­handlas lika in­ne­bar att hon hög­ljutt krävde sam­ma rät­tig­heter i säll­skaps­livet för till ex­em­pel ho­mo­sex­u­ella, som för dem som passade in i normen.
Den som skrev till Rib­bing i tron att de skul­le få stöd för att inte bjuda nå­gon på en fest av ett ovän­ligt skäl el­ler för att bete sig sni­ket och in­tri­gant lä­ste hon lusen av. Hon god­tog inga ur­säkter för att be­handla en med­män­ni­ska re­spekt­löst. Per­son­lig kin­kig­het och per­son­liga pre­fe­renser fick ald­rig gå före hän­syn mot an­dra. Hon var lika noga med att man skul­le an­vända en vän­lig ton som att man skul­le stå på sig mot ovän­lig­het och stå upp för det som var rätt.

Mag­da­le­na Rib­bing lä­rde oss att upp­fö­rande- och eti­kett­re­gler finns till för att hjälpa folk att na­vi­gera i den so­ci­ala sfären, inte för att göra oss ge­ne­rade över att vi inte vet i vil­ken or­dning vi ska an­vända glasen vid en tre­rät­ters.
Ett ex­em­pel på när eti­kett kan fun­gera på det sättet är när No­bel­pris­ta­ga­ren Toni Morrison satte sin hand­väs­ka på bordet un­der No­bel­festen, vil­ket man inte ska. Morrison är aka­de­mi­ker och hade in­gen an­led­ning att vara duk­tig på re­glerna vid kung­a­mid­dagar. I en myc­ket snygg räd­dning slängde drott­ning Sil­via då ock­så upp sin väs­ka på bordet: det drott­ningen gör får alla göra. In­gen fick då rätten att peka fin­ger åt Morrison. Det är så eti­kett ska fun­gera: som ett smörj­me­del, vil­ket Rib­bing hjälpte oss att för­stå. Hon var hel­ler inte sen att av­färda för­le­gade el­ler få­niga eti­kett­re­gler – så­dana finns det trots allt mån­ga av.
Mag­da­le­na Rib­bing gav oss verk­tyg för att um­gås med var­and­ra med re­spekt och om­sorg. Inte säl­lan spillde råden om hur man håller en trev­lig lunch­bju­dning över i fö­re­läs­ningar om med­mänsk­lig­het och hän­syn. Den­na ra­di­ka­lism gjorde Rib­bing till en ikon i en del ovän­tade sam­man­hang. Hon in­vig­nings­talade vid Stock­holm Pri­de och upp­repade då än en gång bud­skapet om att det inte finns nå­got vä­rre eti­kett­brott än att få nå­gon att känna sig utan­för el­ler oväl­kom­men. I Rib­bings värld var ho­mo­fo­bi och dis­kri­mi­nering helt en­kelt ohyf­sat. Svårare än så be­höver det inte vara.

Mag­da­le­na Rib­bings eti­ketts­in­tres­se och hen­nes stora in­flytande på svens­ka folkets va­nor hand­lade ald­rig om sal­lads­gaf­flar, servettvikning el­ler fisk­knivar utan om hän­syn och an­stän­dig­het. Ald­rig har vi som sam­häl­le be­hövt hen­ne som nu och tom­heten ef­ter hen­nes med­kän­nan­de sträng­het kommer att bli stor.