Andraledare Andraledare

En stor grupp amerikanska, brittiska och skandinaviska kriminologer uppmanar i ett öppet brev pressen att tänka över bevakningen av massmördare och serieskyttar. De menar att den garanterade uppmärksamheten kring dessa dåd ger motivet och ökar dödstalen. Ju fler dödsoffer och ju mer blod, ju fler rubriker. I brevet menar de att om gärningsmännen inte blev nämnda vid namn och inte fick sin bild i media så skulle motivet till de brott som handlar om att söka uppmärksamhet och berömmelse minska.
Det kommer sannolikt inte att ske. Intresset för information om dessa gärningsmän är för stort. Det är begripligt: för den som inte skulle tänka tanken att skjuta ner folk på grund av något personligt missnöje är det fascinerande att få reda på hur den är funtad som gör något sådant. Att vara nyfiken på gärningsmannens bakgrund och motiv handlar om att försöka förstå världen, även när den är som mörkast. Intresset för massmördare lockar läsare, vilket i sin tur lockar annonsörer som gör det möjligt att gå runt ekonomiskt.
Men om uppmärksamheten från media och allmänhet blir en del av själva brottet? Om läsaren blir gärningsmannens motiv? Kan och bör man från medias sida acceptera att användas på det sättet? Massmördare som Behring Breivik har försökt regissera bilden av sig själva genom att lägga upp snygga foton i sociala medier och diktera hur media bör beskriva dem och delvis lyckats. Vansinnigheter som rättshaveristiska ”manifest” som inga förutom en minimal krets av andra högerextrema eller våldsbenägna skulle brytt sig om har publicerats och analyserats. Böcker har skrivs av respekterade författare. Vansinnesdådet är tyvärr en fribiljett till kändisskap.
Det är en relevant fråga om nyfikenheten på gärningsmännen kan motivera att media och dess läsekrets bidrar till att dåden blir blodigare och blodigare. Vill man som läsare gå från åskådare till att bli motivet för ett massmord?