M-ledaren utlovar pragmatism

Har han Sve­ri­ges svåraste jobb, som nå­gon på­stått? Nej, knap­past. Ulf Kris­ters­son har tagit över som par­ti­le­da­re för Mo­de­raterna på väg mot bot­ten. Det kan knap­past gå säm­re. Så helt hopp­löst är inte hans ut­gångs­lä­ge.
Dess­utom är han i en gynn­sam po­si­tion i en varannanledarcykel. Gös­ta Boh­man lyf­te M till nya höjder, men ef­ter­trä­da­ren Ulf Adel­sohn an­sågs inte lika lyc­kad. Carl Bildt hyl­las som en av de stora M-le­da­rna och blev den förste M-stats­mi­nis­tern se­dan den all­männa röst­rätten in­fö­rdes, men hans ef­ter­trä­da­re Bo Lund­gren fick sparken ef­ter ett då­ligt val. Fred­rik Rein­feldt fick re­kord­höga re­sul­tat i va­len, men Anna Kin­berg Batra fick inte ens chansen. Nu hop­pas alla inom M på att Ulf Kris­ters­son ska följa möns­tret.

I slu­tet av för­ra vec­kan höll Cen­ter­par­ti­et sin stäm­ma i Mal­mö. På nå­gon press­kon­fe­rens undrade en re­por­ter var­för det talats så lite om Alliansen på stäm­man. Nåja, mån­ga ta­la­re ut­tryckte nog en öns­kan om fort­satt al­li­ans­sam­ar­be­te, även om An­nie Lööf äg­nade sitt tal till C-po­li­tiken, inte åt vad an­dra kun­de tänkas tyc­ka. Själv­för­tro­en­det är starkt i C just nu
Det är så starkt att knap­past nå­gon brydde sig om att M öpp­nade sin stäm­ma för att välja ny par­ti­le­da­re bara tim­men ef­ter att C av­slutat sin.
Där val­des allt­så Ulf Kris­ters­son med ac­kla­ma­tion och till dånande ap­plåder. Men han har inte fått kämpa mot nå­gon mot­kan­di­dat utan valts som ut­vald i ett kris­lä­ge.
Han lär ha varit in­tres­serad av att ef­ter­träda Carl Bild för 15 år se­dan men då inte be­funnits vär­dig av dem som be­stämde då. Nu har han kan­ske nå­got mi­ndre skor att fyl­la ut.
Som ny­vald höll han ett re­to­riskt skick­ligt tal, där han hämtade kraft från hi­sto­rien och nämnde alla sina fö­re­trä­da­re se­dan Gös­ta Boh­man för de­ras in­satser men ock­så gjorde tyd­ligt vad han själv prio­ri­terar.

Alliansen hölls fram flera gånger som Mo­de­raternas vik­tiga sam­ar­bets­pro­jekt. Det upp­skattar sä­kert An­nie Lööf och Jan Björk­lund. Vissa inom M har ju ifrå­ga­satt det.
Han var inte rädd för att an­vända kon­tro­ver­si­ella ut­tryck. Som trupp­gym­nast (hans egen re­fe­rens) pekade han på att han prio­ri­terar ”laget före jaget”, trots att Mona Sah­lin nä­rmast tagit mo­no­pol på ut­trycket.
Han hän­visade ock­så till sin gam­la, på den ti­den myc­ket kon­tro­ver­si­ella bok Land för hopp­fulla och önskade sig ock­så nu hopp­full­het inom po­li­tiken.
De po­li­tiska om­rå­den han pekade på som sär­skilt vik­tiga för M in­ne­bar knap­past nå­gon kurs­änd­ring, vil­ket hade varit för­vånande med tan­ke på att Kris­ters­son har in­gått i par­ti­led­ningen se­dan Fred­rik Rein­feldt av­gick. Men vad ut­trycket ”vär­derings­buren prag­ma­tism” kan be­tyda i prak­tiken blir in­tres­sant att se.

Han var tyd­lig med att ”Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­nas in­skränkta na­tio­na­lism är fel” och har även i in­ter­vjuer ef­ter­åt mar­kerat att han inte har nå­gon vär­de­ge­men­skap med SD och där­för inte kan tänka sig att sam­ar­beta med par­tiet. Den tyd­lig­heten un­der­lättar kontakterna med C och L.
Den ut­ta­lade prag­ma­tismen kan ock­så göra det lättare att samla Alliansen in­för näs­ta års val. Som ny­vald har han den närmaste tiden lite stör­re ut­rym­me för kom­pro­misser än Anna Kin­berg Batra lyc­kades skaffa sig.