Jens Rydén. Foto: Håkan Jacobsson
”Från fet till triatlet” kallar Jens Rydén sin utveckling. Foto: Privat
Det var en stor dag för Jens Rydén när han kunde genomföra Broloppet 2010. Foto: Privat

Träningen hjälpte honom att hitta balansen

En sjukdom som påverkade balansen innebar ett abrupt slut på Jens Rydéns tillvaro som aktiv idrottare. Kilo lades till kilo – när han inte orkade leka med sin son beslöt han att försöka sig på att träna trots att det kanske kunde vara farligt. Nu är han triatlet.

Namn: Jens Rydén
Ålder: 51 år
Yrke: Teknisk kommunikatör på Tetra Pak, fotograf, illustratör grafisk designer.
Familj: Sambo, sonen Oscar, en hund.
Bor: Bjärred
Övrigt: Har Bob Dylan som husgud.

– Jag tränar mellan nio och 20 timmar i veckan, berättar Jens Rydén.
Han simmar, han cyklar, han löper. Målet har varit att genomföra en så kallad iron man. Nästan fyra kilometers simning i havet, följt av 18 mil på cykel och ett maratonlopp på drygt fyra mil.
För tio år sedan vägde han 125 kilo, efter att snabbt ha fått lägga av med sin träning.
Från början kommer han från Ivetofta utanför Kristianstad.
– Jag är uppvuxen med en pappa som var elitmotionär; en sådan där som gjorde en svensk klassiker på 70-talet, när nästan inga andra gjorde det.
Sonen följde exemplet och idrottade flitigt.

Men år 2000 drabbades han av menieres sjukdom. Det är en störning av vätsketrycket i innerörat. Det ger tinnitus, lock för öronen, yrsel, och problem med balansen.
Vad det beror på vet man inte riktigt, och heller inte vad man ska göra åt det. Det ges allmänna råd om en sund livsstil och att undvika stress.
Hur man drabbas skiljer sig dessutom väldigt mycket från individ till individ. Ungefär 40 000 personer i Sverige har sjukdomen.
– Jag gick från fem, sju träningspass i veckan till ingenting, berättar Jens Rydén.
– Jag hade 7 i handicap i golf – nu tappade jag balansen när jag lyfte klubban.
Att spänna fast fötterna i pedalerna och cykelträna vågade han inte ens tänka på; slås balansen ut då kan det gå riktigt illa.

Hans kosthåll hade varit avpassat för en tränande person. När han slutade träna fortsatte han äta som förut.
– Jag var stillasittande till 2008. Då vägde jag 125 kilo – nu väger jag runt 80.
– Det tar alltför lång tid innan man fattar att man äter för stora portioner.
Det var besvärligt att knyta skosnörena; han fick pusta mellan varje fot.
Men det han upplevde som värst var att han inte kunde leka med sin son.
Han bestämde sig för att börja träna ändå, trots råd om att låta bli att göra sådant som så att säga provocerar balanssinnet.
Han berättar att han hade kommit fram till att de som hittat sätt att dämpa sina symptom hade gjort det med hjälp av rörelse, motion.

Han anmälde sig till tioårsjubileet av Broloppet från Köpenhamn till Malmö, som skulle gå 2010. Väl medveten om att det kunde vara en utopi.
– Men jag tänkte att jag skulle ha en morot.
Så han tränade. Han berättar om en omvälvande upplevelse.
– Det var en dag 2009. Jag hade tagit på mig träningsgrejor och skulle ut och springa. Då kände jag en yrselattack komma.
– Jag frågade mig själv vad som var det värsta som kunde hända – det var att ramla omkull och ligga och kräkas. Då fick jag väl hoppas att någon hjälpte mig.
Så han gav sig ut ändå. De första 100-200 metrarna var han mycket yr och vinglade framåt – men plötsligt släppte allt.
– Jag får gåshud när jag beskriver det – det var som om något i kroppen tog bort symptomen.

Han betonar att menieres sjukdom yttrar sig ytterst individuellt, men han såg det som att löpning var rätt sätt för just honom att hålla den stången.
– Jag ökade dosen mycket.
Och det där loppet över Öresundsbron, det sprang han.
Men han löpte så mycket att han fick inflammation i en höft. Han hade redan kontakt med en löpcoach, för att få ett bättre steg.
– Hon höll på med triathlon och föreslog att jag skulle hänga med.
Höften mådde bättre av att han varvade löpning med cykling och simning.
Och han hamnade i ett sammanhang han stortrivs i. Triathlon är ju en individuell idrott, därtill ganska extrem.

Kanske just det är ett skäl till att utövarna, som Jens Rydén vittnar om, tar hand om varandra, rycker in om någon ser ut att ha det svårt. Även i en tävlingssituation.
– Jag har tävlat i 12-14 sporter, men aldrig upplevt en större gemenskap än i triathlon.
Menieres sjukdom, som är kronisk, gör sig inte lika påmind längre.
– Nu har jag inte haft ett skov sedan 2010, säger han och knackar för säkerhets skull i bordet.
Då menar han yrseln och balansproblemen. Tinnitus får han dras med hela tiden.
Nu har Jens Rydén varit triatlet i fyra år och tävlar för klubben Heleneholm.
Hans väg har gått från nordöstra till sydvästra Skåne via tekniskt gymnasium i Kristianstad och Hässleholm och jobb i Höör och Lund.
Sedan 1986 arbetar han på Tetra Pak i Lund, som konsult:
– Jag har varit här i 22 år, men aldrig varit anställd.

Arbetsuppgiften är teknisk kommunikation, vilket bland annat innebär att framställa bruksanvisningar och andra instruktioner.
Vid sidan om har han en firma där han sysslar med fotografering, illustration och grafisk design.
Men just nu går det mycket tid till träning. Tidningen träffar honom en vanlig arbetsdag; på kvällen väntar ett simpass på en och en halv timme och en timmes löpning, backintervaller.
Men den här intensiteten måste få ett slut, tycker han.
– Det kräver alldeles för mycket tid till förberedelser. Jag följer ett rätt strikt träningsprogram.
Han ser fram emot att kunna vara mer spontan, vill gärna kunna ge exempelvis naturupplevelsen ett större utrymme i sin träningsvardag. Välja vackra omgivningar. Han är ju gammal scout.
Och han vill få mer tid till familjen. Det var ju faktiskt önskan att kunna leka med sonen som fick honom att ta upp sin träning igen.

Namn: Jens Rydén
Ålder: 51 år
Yrke: Teknisk kommunikatör på Tetra Pak, fotograf, illustratör grafisk designer.
Familj: Sambo, sonen Oscar, en hund.
Bor: Bjärred
Övrigt: Har Bob Dylan som husgud.