El­len Johnson Sirleaf fö­re­dö­me på flera sätt

Li­be­ria höll pre­si­dent­val i tis­dags. 20 kan­di­dater kon­kur­rerade om att ef­ter­träda El­len Johnson Sirleaf.

Ge­nom att avgå från pre­si­dent­posten i ord­nade for­mer är Johnson Sirleaf ett fö­re­dö­me ock­så nu, pre­cis som då hon val­des.

Då var hon den förs­ta kvinn­liga pre­si­denten i Af­ri­ka. Hon val­des ef­ter näs­tan 15 års in­bör­des­krig i Li­be­ria och sågs med sin bak­grund som bland an­nat Världsbanksekonom med mån­ga in­ter­na­tio­nella kon­takter som ett hopp för den krigs­trötta staten.

Hen­nes förs­ta år var ock­så lyc­ko­samma. Hon vän­de den ne­ga­tiva eko­no­miska ut­vecklingen och blev ock­så en be­vis för mån­ga unga af­ri­kanska kvin­nor att det gick att nå vik­tiga po­si­tioner.

Höjd­punkten på kar­ri­ären var när hon fick No­bels freds­pris (till­sam­mans med två an­dra kvin­nor) för kvin­nors rätt till del­tagande i freds­byg­gan­de ar­be­te.

Ebo­la­ut­brottet stoppade ut­vecklingen, men ”Ma­dame Pre­si­dent” som hon kallades hem­ma drog sig inte för att be­söka eboladrabbade hus för att visa att hon inte stod vid si­dan av ka­ta­strofen.

På hem­ma­plan är hon ändå inte lika oom­stridd som in­ter­na­tio­nellt. Kor­rup­tionen är fort­farande ut­bredd, även om Li­be­ria långt ifrån är vä­rst ut­satt. Hon an­s­es inte ha hjälpt kvin­nor till ledande pos­ter i till­räck­lig ut­sträckning – men den kri­tiken lär bygga på att hon själv är kvin­na.

När hon av­går ef­ter tolv år är hon väl värd att hyl­las. Att avgå i tid är in­te själv­klart för af­ri­kanska le­da­re.

Yng­ve Su­nes­son